Monica fick bröstcancer – skrev boken Kul med cancer

”Kul med cancer” är titeln på Monika Titors bok om första tiden som bröstcancerpatient. Det låter helt absurt, men att skriva dråpliga kåserier blev hennes sätt att tackla den tuffa tiden.?
– Jag hade kunnat säcka ihop, ge upp, men bestämde mig för att kämpa, säger Monika som vill hjälpa andra cancerdrabbade att hitta glädje och hopp.

Första gången Monika Titor fick sitt bröstcancerbesked var i december 2009. När hon duschade hittade hon en kula under huden på ovansidan av höger bröst. Hon försökte slå bort tankarna på cancer. Hon var ju bara 41 och mamma till två fantastiska flickor, då tre och fem år gamla. Hon fick inte dö!

– När operationen var avklarad i februari 2010 tänkte jag att jag inte visste om jag orkade vara glad, trots att jag i grunden är en glad person, berättar Monika. Så jag skrev ett mejl till mina vänner där jag bad dem höra av sig och hjälpa mig att skratta…

– Alla reagerade olika. En skickade blommor och hörde sedan inte av sig på flera månader, en annan ringde med jämna mellanrum och grät, men så var det en nära vän, Susanna, i Göteborg, som ringde regelbundet och berättade roliga anekdoter om vad hon varit med om.

Monika fortsatte skriva ner sina upplevelser de kvällar hon mådde bra. Det blev korta texter om hennes egen märkliga cancervardag, små kåserier som till slut alltså utmynnade i boken ”Kul med cancer”.

 

Läs utdrag ur Monikas bok:

Må bra-kurs

Monika blir erbjuden en feelgood-kurs i hur man sminkar sig pigg och frisk när håret ramlat av efter cancerbehandlingen.

”Makeupartisten tittar på mitt

ögonskuggade öga och säger precis som om hon läst mina tankar:

– Pröva att ta på lite mera.

Jag försöker igen. Ingen skillnad.

– Mera! hejar makeupartisten på.

Jag kletar ännu mer i den lilla asken och smetar på ordentligt.

– Nej, jag tycker faktiskt inte att det är någon skillnad! säger jag trotsigt.

– Det är det fina med den här ögonskuggan, den är väldigt diskret och neutral, gjord för att passa alla, upprepar makeupartisten ivrigt och böjer sig ner över mitt bord.

– Men du har ju inte tagit av locket! utbrister hon förargat.

Och mycket riktigt, inne i den beigefärgade lilla asken finns ett genomskinligt plasthölje. Det är det jag har gnuggat den senaste kvarten. Diskret, det kan man lugnt säga.

Det blir helt tyst i rummet. Alla tittar förvånat på mig. Men nu kan jag inte hålla mig, jag gapskrattar så att tårarna rinner. Och snart skrattar alla, till och med makeupartisten.”

 

Perukbyten och hårfärg

”Under loppet av ett halvår har jag haft halvlångt hår, längre uppklippt hår och kort hår. Efter varje perukbyte stöter jag alltid på samma människa. En mamma till ett barn från min Bamse-gympa. När jag säger ’hej’ så känner hon oftast inte igen mig först.

– Åh, du är så ombytlig! Vad häftigt att ändra frisyr så ofta, säger hon.

Men nu har mitt riktiga hår vuxit ut och är säkert tre?centimeter långt. Det märkliga är att det liksom verkar ha en annan färg. Det är inte ljusbrunt som innan ?allt det här hände, utan snarare beige, eller kan det vara grått?! Men jag är ju bara 42, inte kan väl mitt hår ha blivit grått? Jag bestämmer mig för att gå och färga det. Vad är det för glädje med att håret nu äntligen växt ut om det plötsligt är grått? Jag är ju småbarnsförälder!”

Hela artikeln hittar du i Tara nr 12 2014!