Mariette Lindstein – ”Jag lämnade mitt barn i sekten”

Mariette Lindstein rymde från sekten – men tvingades lämna kvar sin son. Här är hennes berättelse.

När det gäller mina 25 år i scientologikyrkan är jag inte ångerfylld. Men jag kan inte förlåta mig själv för att jag tog med min son dit. Och till viss del har han inte förlåtit mig heller.

mariette_immunmotsmicker

På ytan ser Mariette Lindstein ut som vilken kvinna som helst, som bor med sin man och sina tre hundar i en röd stuga nära vattnet strax utanför Halmstad. Men hon har insikt i något som få känner till.

I många år jobbade hon nära scientologernas mytomspunna ledare David Miscavige, på deras högkvarter Gold Base strax utanför Los Angeles, USA.

Till en början verkade både han och Tom Cruise trevliga och karismatiska, men de är inga snälla människor.

I dag ägnar både hon och maken Dan sin tid åt att visa scientologins verkliga ansikte. Dan är spökskrivare bakom New York Times bestsellern Ruthless, där David Miscaviges pappa berättar om sin syn på sonens barndom och hans väg till makten.

Och Mariette har skrivit en romantriologi om hur man kan bli fast i en sekt, och om hur livet sakta förvandlas till en mardröm. Böckerna är nu sålda till tio länder, däribland Storbritannien och Australien.

– Ja, här sitter vi i en liten stuga utan ens kontorsplatser och avslöjar saker, skrattar hon. Men jag vill bo ute på landet, i lugnet och tystnaden. i 20 år var jag i stort sett inlåst på ett kontor, så för mig är friheten och naturen viktig.

Nyss kom den tredje delen av triologin, Sektens barn.

– Den här boken är den allra viktigaste, för den handlar om dem som inte har ett val. Visst utsattes jag för manipulation, men jag valde själv att gå med. Men barnen som fanns där… De har legat kvar i mig som en tagg, för de berövades sin barndom, sattes i läger och utsattes för den värsta hjärntvätt man kan tänka sig, tills de själva trodde att de skulle erövra världen. Ja, de blev som små soldater.

Att gå med i en sekt sker långsamt och gradvis

En av de vanligaste frågorna Mariette får är varför man går med i en sekt, där det enkla svaret är att det gör man inte.

– Det händer långsamt och gradvis. I mitt fall tog det ett och ett halvt år, och inte ens då förstod jag att jag hade gått med i en sekt.

Hon var nitton år när hon kom i kontakt med samfundet, via sin äldre pojkvän, som var scientolog. Steg för steg övertygade han henne att gå på ett föredrag, som ledde till att hon köpte en bok och sedan gick någon kurs – för att sedan börja jobba som medlemsvärvare. Hon säger att en vanlig missuppfattning om sekter är att de rekryterar udda, tillbakadragna människor.

– Jag tror tvärtom att de säker utåtriktade, drivna personer som är trötta på livet och söker mening, mål och spänning. Jag hade precis gått ut skolan med toppbetyg, var less på hålan Halmstad, och hade en vilja att förändra världen till något bättre. Vissa engagerar sig i Ung vänster eller Greenpeace, jag valde det här. Det var en rolig tid.

mariette_uniform
Mariette Lindstein i full uniform. Dekorationerna är utmärkelser för olika nivåer hon uppnått.

Fick inte bo tillsammans med sin son

Så småningom förälskade hon sig i en mer hängiven scientolog som hon fick sonen John med.

– Jag var överlycklig. Älskade att bli mamma, och spenderade så mycket tid som möjligt med John. Vi lekte, eller bara låg i soffan och lyssnade på musik. Jag lyckades nog ändå skapa en grundtrygghet de där första två åren. Tyvärr raserades den senare när jag mer eller mindre tvingades lämna bort honom.

Mariette var 25 år när hon och hennes man handplockades till högerkvarteret i Kalifornien. Hon tvekade, men hennes man ville absolut dit. Gold Base, där 800 personer jobbade, ligger mitt ute i öknen. Det var ett stort, lyxigt område med pooler, filmstudio, restaurang med fantastisk mat (i början) och flotta kontor.

– Jag var helt överväldigad, tyckte det var helt fantastiskt, och blev förvissad om att det här inte var någon sekt, vilket mina föräldrar hade varnat mig för. Jag förknippade ju sekter med en stuga i skogen där folk går runt och mumlar bibelcitat.

Men ytan bedrog. I alla fall delvis. För de fick inte bo på den flotta anläggningen, utan bussades varje dag fram och tillbaka till enkla bostäder en bit bort, där flera par fick dela på en tvåa.

– Men vi jobbade så mycket för det goda syftet, så det spelade ingen större roll hur vi bodde, förklarar Mariette.

Visst fanns det positiva saker med scientologerna. Framför allt i början hade de en stark gemenskap.

– Vi hade poolpartyn och åkte skidor tillsammans. Och tänk att få fira jul och Thanksgiving tillsammans med 800 personer, det var magiskt. Jag mötte väldigt fina människor där.

Det hon inte var beredd på var att barnen inte fick bo med sina föräldrar, utan på en separat avdelning i Los Angeles. När de blev lite större flyttades de till en internatskola.

– John var bara två och ett halvt år när vi kom dit och plötsligt fick jag bara träffa min son på helgen. Då umgicks vi intensivt och gjorde roliga saker, som att åka till zoo. Men när vi skulle skiljas var han alltid ledsen, och mitt hjärta blödde.

Hon säger att hon ändå har tur som fick träffa John varje vecka tills han var tio, tolv år, sedan började han jobba på högkvarteret. När den nya ledaren David Miscavige tog över makten 1986 drogs tumskruvarna åt. Han tyckte det var för mycket strul kring barnen, och drog in den lilla familjetid de fick.

– Genom att separera många par, minskade antalet graviditeter. Min man flyttades till New York, så de sista tolv åren i rörelsen sågs vi inte.

Barnen behandlades som vuxna

Barnen bodde som i ett läger, där kroppsarbete som att bygga stenmurar varvades med skolgång. Dock låg fokus på L. Ron Hubbards läror, allmänutbildningen hamnade på efterkälken.

– Många har problem att läsa och räkna, min son är exempelvis inte så bra på det. Däremot är han ett geni på bilder, så idag jobbar han som visuell konstnär i Hollywood med filmer som Avatar och Harry Potter.

Barnen fick aldrig leka och utforska världen, fick aldrig gråta i sina föräldrars armar, utan behandlades som vuxna i små kroppar och utsattes för övergrepp och repressalier om de var olydiga.

– De blev inte slagna, men om de utsattes för våld eller inte beror på hur man definierar ordet. För de blev hotade och skrämda och lärarna tvekade inte att ta tag i barnen och ruska om dem hårt.

–Och det fanns mörka små skjul på olika ställen på ägorna. Dit skickades barnen med en vakt om hen hade varit besvärlig, för att begrunda vad man hade gjort. Man isolerades och visste inte när man fick komma ut. Jag minns när jag själv sattes i ett skjul där det sprang råttor över golvet. Jag tyckte det var jätteläskigt, och då var jag ändå vuxen.

I tonåren präntades det in i ungdomarna att det var fult att ha sex och att onani var ett gift för själen.

– Tonåringar fulla av hormoner blev ju galna av det här, vilket kunde leda till självskadebeteende.

Hur stod du ut med att se allt?
– Man rationaliserar det genom att tänka att man får ge upp vissa saker, för att uppnå det stora syftet; en bättre värld. Vi var helt avskurna från omvärlden, fick inte se på tv och hade inte internet, och intalades att världen var bortom allt hopp, så vi måste rädda den. ”Tänk på din son i framtiden, vilken sorts planet vill du att han ska behöva leva på?”

Även för de vuxna blev situationen allt mer ohållbar. Hon säger att ledaren visade tydliga drag av att vara sociopat och blev mer och mer galen.

– Från 1992 tills jag flydde 2004 hade jag inte en ledig dag. Och vi fick knappt sova på nätterna, för det var alltid något mer han ville få gjort. När det var som värst räknade jag ut att jag sov fyra timmar per natt under sex månader. Man blir väldigt lättpåverkad, som en robot.

Tog fem år innan hon lyckades fly

Mariettes gräns gick när våldet kom in i bilden. En dag såg hon med egna ögon hur Miscavige slog ner en kollega.

– Då vaknade jag upp, på sekunden, och insåg att det här är helt galet. Det har ingenting med min eventuella brist på hängivenhet att göra.

Hon hade alltid intalat sig själv att ”den dag jag inte gillar det kan jag ju gå”, men vid det här laget var det lättare sagt än gjort. Det var fysiskt omöjligt. Området hade fått elstängsel med taggar stora som knivar (inåtriktade), och vakter patrullerade området.

Hon kunde inte kontakta yttervärlden för att få hjälp, för alla telefonsamtal avlyssnades och brev censurerades.

Det tog fem år innan Mariette lyckades fly. Och hon kunde inte avslöja sina planer för sonen, då kunde han ha råkat illa ut.

– Vid det laget var han tjugotre år, och man tar inte en vuxen människa under armen och går. Men att lämna honom hos scientologerna var det som fick mig att tveka så länge.

Det slutade med att hon spelade självmordsbenägen för att förflyttas till ett annat center med mindre bevakning. Därifrån kunde hon efter minutiös planering ta sig ut och hoppa på en buss.

– Det var den lyckligaste dagen i mitt liv. All rädsla försvann när jag klev på den där bussen, för jag visste att om de skulle komma efter mig skulle jag slåss med näbbar och klor och ringa polisen.

Dagen därpå kom Dan, en kollega som hade flytt ett år tidigare, och hämtade henne. I dag lever de tillsammans.

Ett halvår efter att Mariette klivit på bussen flydde även sonen John, men han kunde inte hitta sin mamma eftersom det av säkerhetsskäl inte fanns några spår av henne på nätet.

– Så John åkte till sina halvsystrar i London, som hjälpte honom att få kontakt med mig. Dagen då vi möttes i San Francisco var fantastisk. Det kändes helt otroligt. Och lite annorlunda, eftersom vi ju hade missat den underbara mamma-barn-tiden. Vi har inte samma band och självklarhet mellan oss som om jag hade fått krama honom dagligen.

John bestämde sig så småningom för att att han behövde eget utrymme – han ville bilda egen familj och lägga det som hänt bakom sig. Mariette blev en ständig påminnelse om tiden i sekten.

– Vår relation är ansträngd ibland och bra ibland. När han kom ut och såg allt han hade missat, så kände han sig sviken av mig och samfundet. Nu vill han leva livet fullt ut, och jag unnar honom verkligen att göra det. Jag är stolt över honom och vem han har blivit, han har klarat sig fantastiskt bra. Jag vet att det var svårt för honom att jag flyttade till Sverige, och jag slets mellan honom och mina åldrande föräldrar, men kände att jag behövde finnas till hands deras sista år.

Mariette ger sin son det utrymme han behöver, och känner sig lugn i att det kommer ordna sig mellan dem.

– Ibland saknar jag John vansinnigt mycket, jag längtar så att det gör ont. Men de första tjugotre åren skedde allt på mina villkor, nu måste allt ske på hans. Jag har fått två underbara barnbarn, och vi hörs kring dem. Ett har jag träffat, ett föddes i höstas. Ja, barn binder samman.

Vill visa hur livet i en sekt verkligen är

Hennes skrivande är på sätt och vis också en botgöring.

– Via mina böcker kan jag visa hur livet i en sekt verkligen är, och förhoppningsvis stoppa andra ifrån att göra samma dumma val som jag gjorde.

Men som kritiker till scientologerna har Mariette förföljts och utsatts för hot.

– De har hackat min dator, gjort fejksajter och ringt och hotat, och det kommer bli värre nu när böckerna släpps i fler länder. Självklart har jag blivit rädd, men jag lär mig och bygger upp ett bättre skydd.

Baksidan av det här är att rollen som farmor blir mer komplicerad.

– John är orolig för att kyrkan ska hämnas genom att ge sig på barnen, så han vill inte att det ska finnas någon koppling mellan mig och barnbarnen på nätet, vilket jag kan förstå.

Tjugofem år i sekten har självklart påverkat Mariette. Visst har det även medfört bra saker, som att hon verkligen uppskattar den frihet många av oss tar för given. Nackdelen, säger hon, är att hon blivit ganska tuff och hård.

– Jag stängde av mina känslor i så många år, att jag nu måste öva på att ta fram känsligheten igen.

Hon försöker heller på inget sätt släta över eller förminska sin skuld i relationen till sonen.

– Jag gjorde fel val, och kommer aldrig sluta ångra det, men jag har accepterat att jag inte kan gå tillbaka i tiden och ändra det jag har gjort.

mariette_lindstein_bok


Om scientologerna

  • Scientologerna är en nyreligiös rörelse skapad av den amerikanska författaren L. Ron Hubbard, mest känd för science fiction.
  • Hubbard utvecklade scientologiläran 1952, som en fortsättning på hans tidigare system för självhjälp, dianetik. han kallade senare scientologin för en ”praktisk religiös filosofi”.
  • Scientologkyrkan är kanske mest känd för sin rekrytering av kända skådisar som Tom Cruise och John Travolta.
  • Scientologikyrkan är en hierarkisk organisation grundad av Hubbard, medan oberoende grupper som använder Hubbards material kollektivt kallas ”den fria zonen”.
  • Scientologikyrkan har öppet kritiserat negativ publicering, och har aggressivt tystat journalister och andra organisationer.
  • De påstår själva att de har över tio miljoner medlemmar, medan kritiker säger att de bara har runt femhundratusen medlemmar, främst i USA, Sydafrika och Australien.

Av: Linda Newnham Foto: Fotograf Adde

Omslag 10-17.indd