Det är mänskligt att oroa sig. Över allt som kan hända. Eller inte. Men hur vettigt är det att ägna tid åt något som faktiskt oftast är ett spöke i huvudet? Börja med att skaffa dig en strategi – och en skön plats att sitta på när du tar hand om din oro.

Hitta din livskompass – så undviker du oro

  1. För att hantera din oro behöver du först ta reda på hur din livskompass ser ut. Fundera igenom vad som är viktigt för dig – från kärleksrelationer och föräldraskap till karriär, fritid och mental/fysisk hälsa.Skriv ner, gärna med konkreta exempel. Fråga dig sedan om din oro är ett hinder för att kunna följa din livskompass.
  2. Nästa steg är att hitta balansen i tillvaron: Vad behöver du göra mer eller mindre av? På vilket sätt kan din oro hindra dig att nå dit? Vad är du rädd ska hända? Kanske är du orolig för att misslyckas? Eller så grubblar du över vad andra ska tycka?Ett sätt att hitta balansen är att använda sig av medveten närvaro, den österländska, flertusenåriga filosofin som i dag har blivit ett redskap för alla oss som vill vara mer närvarande här och nu, utan att döma.Det är ett öppet förhållningssätt som kan hjälpa även vid oro. Målet är acceptans, ”att se verkligheten som den är, att godta något eller någon utan restriktioner.”

Livet är fullt av motsatser, som att ju bättre vi har det, desto mer oro kan vi känna. Så dumt, men samtidigt mänskligt! Och ett spratt av hjärnan, kan man säga. Den är liksom inte nöjd med att vara – nöjd. Eller?

– Snarare är det så här, att även om vi har det bra blir vi inte fria från vår oro, säger leg psykolog Anna Kåver, aktuell med boken Oro. Att leva med tillvarons ovisshet.

– Den här oron hänger ihop med hur vår hjärna är konstruerad, den är utrustad med förmågor för att förutse vad som kan skada och döda oss, och vi behöver den förmågan för att överleva som art. Så även om vi har det tryggt och bra fortsätter vår hjärna att söka efter det som är farligt och hotande, det är en del av hjärnans uppgift.

Har vissa av oss en större känslighet än andra, så att orossystemet går på högvarv mest hela tiden?
– Ja, en del människor har svårare att hantera sin oro, och då finns det risk att oron förgiftar deras tillvaro, konstaterar Anna Kåver.

Alla kan känna oro, men vi förhåller oss olika till den. Förutom den nedärvda känsligheten för oro måste man också lägga till uppväxtmiljön och våra olika erfarenheter, dessa påverkar också om vi oroar oss mycket eller lite. Om vi till exempel växte upp i en ängslig miljö, där föräldrar och omgivning överbeskyddade oss, har vi tidigt fått uppfattningen att livet är farligt.

Eller också har man upplevt verkliga hot eller risker, som mobbning i skolan. Den biologiska sårbarheten tillsammans med uppväxt och erfarenheter avgör hur vi oroar oss som vuxna.

Men i stället för att försöka få bort oron, är Anna Kåvers tanke med boken att vi bättre ska förstå den och faktiskt träna oss i att förhålla oss till ovissheten. Vi kan ju inte ha kontroll över allt, vi kan inte veta vad som ska hända, livet är ett riskabelt projekt.

Hur vet jag då om min oro är ”för mycket”?
– På ett sätt är svaret enkelt: Begränsar din oro dig så att du till exempel avstår från att göra saker du vill på grund av starka oroskänslor eller ­ångest, ja, då har den tagit för stora proportioner.

– Börjar du dessutom sova dåligt och få kroppsliga symtom, som muskelspänningar, huvudvärk, magproblem, trötthet eller rastlöshet och koncentrationssvårigheter, då känner du antagligen effekterna av oron ­tydligt.

Vad kan då uppta en människas oro?
– För vissa är det tydligt, de oroar sig för att få cancer eller för att det ska hända barnen något, att de ska dö … För andra är oron mer filosofiskt existentiell, det kan handla om meningen med livet och om trygghet, och ha djupt existentiella frågor som inte är så lätta att svara på, som ­”Duger jag?” och ”Är jag älskad?”. Eller så oroar man sig över ensamhet och döden.

Hur har människors oro förändras över tid?
– Vi lever ju i ett samspel med vår omgivning, men man kan ju fråga sig om världen verkligen är mer hotfull i dag än för 30 år sedan? Det är inte säkert, men vi har omvärlden i våra mobiler och skärmar; klimathot, krig och terror finns mycket närmare och vi behöver förhålla oss till mycket mer i omvärlden. Den globala oron lägger sig ovanpå den individuella oron, som ju förändras beroende på vilken fas i livet du är.

– Som tonåring oroar du dig över att inte hitta rätt i livet, vilken utbildning du ska välja, hur du uppfattas i sociala medier, till exempel. För människor mitt i karriären kan det handla om att få pusslet att gå ihop. Hälsa, ensamhet och döden finns som en röd tråd genom livet.

– Och den fas jag befinner mig i, med vuxna barn och barnbarn, har blicken vänts utåt mycket mer. Jag hänger med intensivt i vad som händer ute i världen. Jag kan bli djupt olycklig och få en undergångskänsla av det.

Vad gör du då?
– Jag gör ett mentalt perspektivskifte. Det betyder att jag i psyket kan vandra från en oroshärd till ett ställe där jag känner mig trygg. Med hjälp av mentala bilder går jag till mina ­privata rum, där jag har ett lugn. Eller så börjar jag sortera i linneskåpet när oron över vad Trump har för sig blir för stor.

– Om jag blir absorberad och uppslukad av något som gör mig orolig förflyttar jag mig till någon annan sfär i mitt liv, som inte är behäftad med avsky, hot eller ilska. Jag kanske umgås med barnbarnen, går på en ­utställning, lyssnar på musik, tar en promenad. Men det är inte alltid lätt.

Anna Kåver poängterar att det inte handlar om en flykt, utan snarare en paus eller återhämtning. Sedan kan hon gå tillbaka till det som väckte oro och agera klokt, det viktiga är att ­kunna skifta perspektiv.

– Oro kan ju innebära att man har ett problem att lösa, och man måste skilja på klok och giftig oro. Den kloka oron hjälper oss även att bli empatiska och omhändertagande, om jag inte var orolig över hur barnen har det i världen skulle jag kanske inte ­betala till Unicef. Den giftiga oron, däremot, leder sällan till ett aktivt agerande, den ­håller en tillbaka.

I din bok finns många exempel på hur man kan hantera sin oro, men orosfåtöljen känns både konkret och skön. Beskriv den!
– Tanken är att man skapar distans till sin oro genom att skjuta upp den. Ta din mobil eller en anteckningsbok och när en orostanke kommer under dagen skriver du ner den. Du får tänka på det som oroar, men inte just nu – utan senare, på en utvald plats hemma, som är skön och ostörd.

– Sedan väljer du en tidpunkt då du får vara ifred, sätter dig där och tar fram dina anteckningar och läser om allt som du har oroat dig för under dagen. Vissa saker har då tappat sin kraft, andra finns kvar och de kan du då ta tag i och ägna dig åt problemlösning.

– Finns det till exempel information som du kan skaffa kring den här orostanken som kan lösa upp oron? Kan du prata med någon trygg person? Försök hitta motbilder till skräckscenarier. Det här gör att man inte sprider ut sin giftiga oro över dagen.

Anna Kåver uppmanar oss att ha en nyfiken attityd och inställning till vår oro och att inte vara för hårda eller krävande. Du kanske mest behöver värme och förståelse just nu, inte en inre kritisk röst som dömer dig.

Tänk på det när du sitter där i din fåtölj och sorterar dina tankar – och beröm dig för att du tar tag i det som hämmar eller stör ditt liv på olika sätt.

När du känner att du vill stärka dig mentalt och öka oros-toleransen, kan du på ett enkelt sätt börja träna dig
i det som är lite lagom läskigt och riskfyllt (och det är ju helt individuellt vad det är).

Om du är redo att kliva ur din trygghetszon och utmanar dig själv ska du dock vara medveten om att oron till en början kan öka, poängterar Anna Kåver. Dessutom kan man behöva vara uthållig för att få effekt.

Vilken typ av utmaningar kan då passa för oss Tara-kvinnor?
– Det kan handla om att släppa på perfektionismen, att våga slarva lite mer, komma lite mer oförberedd till ett möte, inte förbereda middagsbjudningen till perfektion, inte städa frenetiskt – men också att öppna upp för det ovanliga.

– Kanske gå på en konsert med musik som man aldrig lyssnat på tidigare, en föreläsning som man aldrig tänkt på. Den typen av aktiviteter gör att man förstärker sitt emotionella immunförsvar, man vågar ta lite risker och upptäcker att inget farligt händer.

Motsatsen är den oroliga, överhettade hjärnan, som ju ägnar sig åt att tänka, tänka, tänka – för att få kontroll över nuet och framtiden.

– Försök i stället att släppa lite på kontrollen och se vad som händer. Mycket har en tendens att bli bra om man tränar sig i att stå ut med ovissheten. Det finns inte svar på allt, vi måste leva ändå. Men du behöver göra din livskompass, det vill säga kartlägga vad som är viktigt för dig och göra dina val utifrån det.

Anti-oros träning. Släpp kontrollen och bjud på knytis.


Så löser du oron om…

  1. Du är orolig för jobbet, för att till och med förlora det. Den nya chefen har ökat kraven och dessutom är
    hen svår att prata med.Anna Kåver: Det första steget är att ta reda på om det finns information du kan skaffa kring din arbetssituation och din nya chef. Finns det ett reellt hot, går det att ta reda på det och hur ser det i så fall ut?Om du inte får svar på dessa frågor behöver du gå in i steg 2 som handlar om acceptans och perspektivskifte: Du godtar ovissheten i situationen och fortsätter att göra så gott du kan; du jobbar på här och nu och löser de uppgifter som ligger på bordet.

  2. Mina tonåringar är ute på kvällarna, kommer hem sent och jag kan inte slappna av. Jag ser den ena katastrofen efter den andra för mitt inre. Hur sjutton ska jag göra med den oron?

    Anna Kåver: Dela din oro med din tonåring. Säg att du är orolig, men att du också förstår att du som vuxen och förälder har ett annat perspektiv.Fråga om ni skulle kunna hjälpas åt för att lösa det. Fråga din tonåring hur han eller hon ser på det och vad du skulle kunna göra med din oro. Försök ha en dialog. Sedan måste du som ­vuxen jobba med dig själv och härbärgera oron, du måste själv ta hand om din vuxenoro.

    Det ingår att ta risker när man är på väg mot vuxenlivet och du kan inte skydda din ungdom in absurdum. Acceptera varandra, du är orolig och tonåringen har sitt liv. Han eller hon måste få göra sina misstag. Prata gärna med andra föräldrar för att få stöd.

  3. Min gamla mamma är sjuk och vill bo kvar hemma, men jag är så orolig för att hon ska ramla, och irra bort sig.

    Anna Kåver: Egentligen är det samma svar här som när det gäller tonåringar. Försök göra ett ”vi” av frågan, respektera din mamma och försök härbärgera din oro.Tillsammans kan ni göra vad som är möjligt för att hitta bra lösningar. Om du har syskon, se till att du inte är ensam att hitta lösningarna.

    Mammor och pappor åldras, blir sjuka och dör. Du kommer aldrig helt och hållet problemlösa dig ur det här och du måste också kunna släppa. Vi kan inte lösa andra människors lidande fullt ut, det räcker långt att du finns till.

  4. Jag känner en saknad och ­ledsamhet över att inte ha ­kunnat slappna av och leva i det som jag har omkring mig. Att kunna uppskatta allt det fina jag har … Det är en gnagande oro i mig, hur ska jag tänka kring den?

    Anna Kåver: Du kanske kan börja med att se över din livskompass, bli klar om vad som är viktigt för dig i livet och fundera över om du är i obalans.Satsar du din tid på ”fel” saker? Du kan i så fall gå fram i små steg och börja prioritera lite annorlunda i ditt liv. Göra mer av det som ligger i din värderade riktning, exempelvis att arbeta mindre och umgås lite mer med vänner och familj, eller att vara i naturen.

    Att kanske prioritera ”att ge och dela med dig” i stället för att konsumera och prestera, kanske genom arbete i en ideell förening. Men framför allt behöver du träna dig i medveten närvaro – att stanna upp och vara mentalt närvarande med människorna runt omkring dig och i situationen du är i. Något som du kanske behöver lite hjälp med att träna.


Annas lilla ordlista om oro:

Rädsla är tankar, känslor och ­förnimmelser som vi får när vi ställs inför ett avgränsat och ­plötsligt hot.
Ångest är en mer komplex och ihållande rädsloreaktion, som ­uppstår när vi förutspår att något farligt eller hemskt ska hända.
Stress är ofta kopplat till rädsla och ångest, och är ett kroppsligt påslag; en reaktion på för höga krav under en längre tid.
Nervositet är ofta kopplat till ­något man ska prestera.
Oro är tankarna som uppstår när man känner ångest. Oron bygger på ”Tänk om”-tankar. Orostankarna leder till orosbetenden, det vill säga saker man gör eller undviker att göra för att förhindra eller bli av med oron.


 

När det blir för mycket oro

Det är mänskligt att oroa sig, men när den påverkar vardagen så att man inte längre kan göra det man vill eller får stark ångest, bör man söka hjälp.

Det finns en psykiatrisk diagnos som heter GAD (generaliserad ångest).

Läs gärna mer på 1177.se eller psykologiguiden.se. Du kan förstås också kontakta din vårdcentral.

Av Annika Ortmark Lind Foto: IBL och Steven Quigley (porträtt)

NUVARANDE Skaffa dig en egen orosfåtölj – så får du bukt med din oro
NÄSTA Ge huden mera glow – bästa tipsen för exfoliering och ansiktsmasker