Hon är din mamma – 4 frågor och svar om man ska förlåta eller glömma

Hon är din mamma. Du vill vara henne nära. Eller hur? Men till vilket pris? Och när ska du faktiskt släppa gamla konflikter? Lagom till mors dag är det dags att se på er relation med nya ögon.

Slut fred utan att förlåta sin mamma?

Går det att sluta fred med sin mamma utan att förlåta henne. Så här svarar Patricia Tudor-Sandahl, psykolog, psykoterapeut och författare, aktuell med ”Vägar till levande liv.

Försoning är möjlig utan förlåtelse:
Du måste inte förlåta din mamma, men kan ändå försonas med saker som har hänt.

Att förlåta är att säga:
Jag ursäktar dig, jag fråntar dig skulden, låt oss gå vidare tillsammans.

Att försonas är att säga:
Det finns ingen ursäkt för vad som har gjorts, men jag accepterar att det har hänt och jag förlikar mig med det.
– Att försonas är inte lika med att sopa alla konflikter under mattan eller leta efter harmoni eller få ihop det som inte går ihop. Att försonas är att ta till sig vidden av det som har hänt och vad det haft för konsekvenser och ändå gå den andra till mötes.

– Man kan inte ändra sin historia men man kan ändra hur man förhåller sig till den. Det betyder inte att man glömmer, utan att det är dags att börja minnas på ett nytt sätt.

– Försoningen är en viljeakt att stifta fred med det förflutna, även det som varit allra mörkast. Det kräver tid och mod men den leder till befrielse, säger Patricia Tudor-Sandahl.


4 frågor och svar om mammarelationer

Psykologen Patricia Tudor-Sandahl svarar på 4 frågor.

”Min mamma är en bra mormor”

Lina, 44: ”Jag har en speciell relation till min mamma – känner någon slags hatkärlek. Jag har haft mycket agg mot henne sedan jag var liten, och har brutit med henne i omgångar. Däremot är hon en utmärkt mormor. En sådan som ser barnbarnen, ger dem tid, kärlek och hittar på roliga saker. Hur kan en dålig mor bli en så bra mormor? Varför kunde hon inte vara så här när jag var barn? Ja, jag känner viss avundsjuka och vill fråga henne, men har inte vågat. Borde jag ta upp det här eller inte?”

Patricia tänker:
– Det finns goda förutsättningar för att ni ska få till ett bra samtal om det här. I alla fall om du börjar med att tala om för henne att du tycker att hon är en fantastisk mormor och är glad över det, men att du ibland önskar att hon varit likadan mot dig. Då ger du din mamma chansen att förklara sig, berätta var i livet hon befann sig när du var barn, hur hon mådde då etcetera. För ja, en halvdålig mamma kan bli en fantastisk mormor. Även din mamma är en människa som vuxit med livet, mycket av vår utveckling sker mellan 50 och 60, och när man får barnbarn är det som att få en chans till. En chans som jag ser många ta vara på.

Jag vill höra att jag är älskad

Susanne 51: Jag har aldrig fått höra av min mamma att jag är älskad. Inte en enda gång har hon hållit mig hårt och sagt det. Mamma var ung när hon fick mig, och hade inte haft tid att hitta sitt jag, för hon var väldigt fokuserad på sig själv. Vi barn fick ofta åka bort på loven, för att hon behövde få vara utan oss – som om vi var i vägen.

Jag blev den duktiga flickan som försökte göra allt för hennes uppmärksamhet: städa, plocka vårblommor och vara snäll. De mönstren har jag fortfarande i mig. Jag har försökt prata med henne om det här, men jag vet inte om hon förstår eller om hon inte vill veta av det, för hon bara ”äschar” mig när jag tar upp saken.

Sedan pratar hon om något ytligt väninnorna har gjort. Det gör ont i mig att det aldrig fanns någon närhet.

Patricia tänker: Om du satt mitt emot mig skulle jag fråga dig vad du vill prata om och varför. Vad vill du uppnå med ditt samtal? Kanske vill du att din mamma en enda gång i livet ska lyssna på hur bristen på öppen kärlek har påverkat dig. Om din mamma har svårt att samtala om känslor, skriv ett brev och låt henne läsa det.

Däremot kan du inte kräva av din mamma att hon ska ta emot dina tankar på ett visst sätt. Att din mamma är äldre innebär inte att hon är mer mogen. Du kanske har gått i terapi och kommit långt psykologiskt, medan din mamma kanske aldrig fick chansen.

Jag duger aldrig

Fatima 41: Min mamma har alltid varit snygg, smart och framgångsrik. För mig gick det inte lika bra i skolan, jag har ett roligt jobb, men det är inte ”fint” på pappret. Jag har en viss övervikt efter barnen och har skilt mig en gång.

Mamma har åsikter om allt, framförallt mina relationer. Hon ger pikar om min vikt, tycker att barnen borde bete sig bättre och att vi borde bo i ett större hus. Det är som att jag och mitt liv aldrig duger. Och ringer hon känns det alltid som ett förhör.

Patricia tänker: Att din mamma en gång hade den här typen av makt över dig innebär inte att hon ska ha det nu. Du behöver ta rollen som vuxen kvinna i relation till din mamma. Jag får också en känsla av att det här handlar om något mer. Möjligen står du själv vid ett vägskäl där en större förändring är på gång, där ett bra sätt att slippa ta itu med den (förändring är jobbigt) är att i stället fokusera på din mammas trista uppträdande.

Eller så handlar det om att du inte riktigt tycker om dig själv. Du säger att din mamma är kritisk mot det du gör. Är du kritisk mot dig själv också? Hur låter din inre röst? Prova att byta ut orden ”jag duger aldrig i mammas ögon” mot ”jag duger aldrig i mina ögon” och se hur det känns. Kanske behöver du betrakta dig själv med mer accepterande ögon.

Så fort hon blir full ringer hon mig

Leila 49: Jag och min bror växte upp hos en mamma som var alkoholist. Vi barn var aldrig i centrum, det var alkoholen och karlarna. Jag vet inte hur många män jag sett henne ha sex med. Äckligt ….

Nu som pensionär är hon periodare. Men så fort hon blir full så ska hon ringa mig, och då får jag höra att jag minsann inte bryr mig om henne och aldrig kommer förbi ‘andra saker har du minsann tid att engagera dig i’.

Eller så startar hon någon dramatik, som får oss syskon att börja bråka. Men är det inte hon som är mamman som borde ringa mig eller komma förbi mig? Varför ska det alltid handla om henne? Jag skulle vilja göra upp med henne en gång för alla, men hur?

Patricia tänker: Frågar du mig ska du inte ha henne i ditt liv. Varför, om hon dränerar dig på energi, och ständigt ställer till med drama. Argumentet ”men hon är ju min mamma” håller inte. Ett vuxet barn är inte skyldig sina föräldrar något.

Som förälder har man många år på sig att skapa en god relation, lyckas jag inte det får jag ta konsekvenserna. Du kan tyvärr inte göra något för att förändra hennes alkoholvanor och beteenden, men du kan förhindra att hon gör dig mer illa.

Med det sagt vet jag vill jag tillägga att jag vet hur svårt det är att dra den gränsen. Det brukar vara med sorg i hjärtat man gör det, men för dig är det en gammal sorg. Den har funnits där sedan du var barn.


Patricia Tudor-Sandahl. Foto: André de Loisted

Mor-dotter-relationen ser olika ut. Vissa mammor och döttrar är bästa vänner, andra ringer varandra pliktskyldigast en gång i veckan. Vissa undviker konflikt, andra pratar igenom ALLT.

Men tvärtemot vad som ofta sägs är mammor inte hårdkodade till att älska sina barn över allt annat. Enligt Psychology Today har ungefär hälften av oss dragit en vinstlott och fått en mamma som ligger någonstans på skalan från good enough till fantastisk.

Men även de bra varianterna är människor som begår misstag ibland. Och just mammasåren kan svida lite extra.

Ja, varför är de så svårläkta? Varför dyker de upp om och om igen – ända in i medelåldern? Det är inte så märkligt, menar Patricia Tudor-Sandahl, psykolog, psykoterapeut och författare, aktuell med ”Vägar till levande liv”, och som djuplodat i ämnet hela sitt arbetsliv.

– Din mamma är på många sätt grunden till ditt varande, i många fall har en annan människas kroppspuls varit din värld. Det säger något om djupet och kraften i relationen. Och längtan och behov förknippade med den här relationen följer oss genom livet, därför kan den också såra extra mycket.

Det finns en idealbild av mammor och döttrar som bästa vänner, men den drömmen tycker Patricia Tudor- Sandahl att du kan släppa.

– Jag tror att det är ett grundfel som många gör. En bästa vän ska du vara jämlik, ni måste båda öppna upp och prata om allt. Jag står nära mina döttrar, men tycker inte de har med mitt sexliv att göra och tror inte att de vill känna till det heller. Du är aldrig jämlik din mamma, det ligger i sakens natur. Å andra sidan står mamma för något ingen annan människa kan stå för. Men ju mer bästa vän man blir, desto mer förhandlar du bort det som är unikt med din mamma.

Att man reflekterar kring mammarelationen när man får barn är kanske inte så konstigt, men hos många kommer funderingarna och mamma-såren upp igen kring 40–50.

– Det är vanligt att man börjar se likheter med sin mamma. Det klassiska exemplet är att man går på gatan, kollar i skyltfönstret och hajar till över sin egen spegelbild – det är mamma man ser.

Men det handlar också om att de existentiella frågorna pockar på. Livets ändlighet blir tydligare, och urbilder man bär på kommer upp: Vem är jag egentligen? Vad har format mig?

– Det här är ofta en skapande tid i livet. Du har fortfarande hur många möjligheter som helst att forma ditt liv, men en fallgrop jag sett hos många är att man istället för att ta chansen grottar man ner sig i om och men. ”Om det bara hade varit annorlunda hade jag …” I många fall är det en ursäkt för att inte ta tag i saker. Man är ofta mer rädd för sin styrka än sin svaghet.

Det kan också handla om att ens mamma blir äldre, och man inser att det är nu eller aldrig. Vill man göra rent hus med henne är det dags. Men ska man verkligen göra det? Eller borde man istället själv plåstra om och låta såret läka? Ska man prata ut eller begrava?

Det finns inget tydligt svar, menar Patricia Tudor-Sandahl, vad du ska göra är högst personligt. Men innan du ber att få prata ut med din mamma, ställ dig frågorna: Vad har jag för syfte med det här? Vad vill jag med henne? Och vad får mig att växa som människa?

– Kanske vill du en enda gång ärligt berätta hur det varit för dig, för att kunna lägga saken åt sidan. Be då att få göra det. Men är syftet att du vill såra din mamma slår du in på en destruktiv väg som ingen av er mår bättre av.

Och även om du vill prata igenom saker är det inte säkert att din mamma är öppen för det.

– Men läkningsprocessen är absolut inte avhängig av att hon lever eller är öppen för dig. Det vi kallar elände här i livet är en inre process man själv behöver ta sig igenom för att bli fri.

Andra gånger tycker Patricia att man ska sluta pilla på såret.

– Med åren har jag mindre tålamod med det eviga ältandet.

Hon berättar att hon själv har två döttrar. ”Jag var som två olika mammor.” För att generalisera: När första barnet kom var Patricia ung, osäker och ganska självcentrerad. Andra gången hade hon landat och var en mer närvarande och kärleksfull mamma.

– Min äldsta dotter har goda anledningar till att vara kritisk mot mig. Jag har fått höra om alla fel jag gjorde, och jag har bett om ursäkt av hela mitt hjärta. Hon hade ju rätt.
Men någon gång måste man släppa taget om det som varit.

– Vi hade ett samtal om detta, och även om all kärlek som vi har till varandra och som fick en större plats nu. Att fastna i det förflutna leder oss inte vidare, det var viktigt för oss båda att dra en gräns. För som vi psykologer säger på engelska: Freedom is what you do with what has been done to you*.

Av Linda Newnham Foto: Getty Images

NUVARANDE Hon är din mamma – 4 frågor och svar om man ska förlåta eller glömma
NÄSTA Krönika: min plats får mig att blomma – inte krympa