En dag, mitt under ett möte, höll Eva Svärd på att brinna upp. Hettan i huvudet förvandlades till ett inferno och det kändes som hon höll på att dö – utan att kunna att be om hjälp. Det tog fyra år att komma tillbaka. Till ett nytt och bättre liv.

”Om jag springer lite fortare springer jag genom väggen”

Tänker du att det där med stress, det är väl ändå inte så farligt. Att det går nog över, bara du kör på.

Det gjorde Eva Svärd. År efter år körde hon på i sitt höga tempo. Jobbade och pluggade parallellt. Hade höga krav på sig själv och hur saker och ting skulle vara. Körde på i 270.

Hon inte bara sprang rakt mot den där berömda väggen, säger hon själv. Hon ökade tempot och sprang ännu fortare med en känsla av att hon på så sätt skulle kunna springa rakt igenom.

– Jag har alltid haft ett högt tempo. Men jag har alltid hanterat det …, säger hon avbryter sig sedan, som om hon får syn på vad hon just sagt:

– Nej! Jag har inte hanterat det!

Vi träffas på ett fik i Stockholm. Det är förmiddag och jag kommer först och väljer en plats i ett hörn där det är relativt lugnt. Jag har läst Eva Svärds bok och vet att hon fortfarande är hyperkänslig för intryck, för ljud. När vi suttit där en stund kommenterar hon just det.

– Det går bra att sitta här för jag har inga ljud bakifrån, säger hon och ser sig omkring i lokalen.

Hon har ett liv före och ett liv efter sin utmattningskollaps för snart fyra år sedan.

– Ibland kan jag tycka att jag tappat 49 år, men så tänker jag att jag har 53 år till. Ett bra liv. Jag kan inte sörja ett liv som jag stressat sönder.

För det är så. På många sätt gillar hon sitt liv bättre i dag. Till Thomas, som hon varit gift med i 25 år och ihop med 32 år, säger hon att hon tycker att nu är bästa tiden de haft.

– Vi skrattar mer, gör mer saker. Jag njuter mer. Jag har inte varit närvarande tidigare, inte njutit på samma sätt. Jag är mycket mer närvarande nu.

Varför det blev som det blev vet hon inte. Varför just hon körde på så helt utan broms, utan eftertanke. Hon säger att hon som barn inte hade så mycket upplevelser. När hon sedan fick möjlighet till det, när hon började resa över världen, hade hon inte lärt sig att säga nej. Hon var inte van vid alla möjligheter. Hon fick en överdos. Fick bekräftelsehets.

– Jag hade tre universitetsutbildningar innan jag var 30 och jag jobbade ofta heltid parallellt med att jag pluggade. Det låter lite naivt när jag säger det i dag, men jag visste inget annat. Jag förstod inte att jag gjorde mer än de flesta. Jag tyckte många var lata. Det låter så knäppt när jag säger att jag inte förstod, inte var medveten.

Hon körde på utan att reflektera över att det i längden var ohållbart. Fyllde hela tiden på det redan överfulla lasset. Som när hon tyckte det var nödvändigt att storstäda hemmet med tandborste två gånger året.

Eller kom på idén att det vore praktiskt att få maten hemkörd – men Linas matkasse gick inte att få hemkörd i Lindesberg där de då bodde, så hon startade Evas matkasse, samtidigt som hon jobbade heltid.

– Jag ville bli sedd. Var en duktig flicka. Och jag har känt att jag måste göra rätt för mig. Jag stressade och var till lags. Det gick inte att stoppa. Det var som ett skenande tåg. Min tanke var; om jag springer lite fortare, då springer jag genom väggen. Jag ville bara vidare. Det var så svårt att andas. Jag sprang kontant.

Men till slut gick det förstås inte längre. I sin bok ”Med mitt mod genom utmattningssyndrom” (Fresheye) skriver hon om om hur det en dag, mitt under ett möte började kännas som om hon höll på att brinna upp.

Det hade hettat till i huvudet förut, men hon hade ignorerat det. Nu kändes det som hon höll på att dö utan att hon hade förmågan att be om hjälp.

Hon tog sig genom dagen, och hon tog sig hem. Sedan stod hon hela helgen på en loppis och sålde utrensade prylar – för det var ju bestämt.

På måndagsmorgonen kom hon inte ur sängen. När läkaren ville sjukskriva henne i fem veckor fick hon panik, hon var livrädd att bli sjukskriven, såg det som ett stort personligt misslyckande, men var ändå tvungen att acceptera.

Efter fem veckor gick hon tillbaka till jobbet men det fungerade dåligt, hon grät, kunde inte tänka, slutade sova (”jag förstod inte varför det krävs sömn, det kändes så onödigt”) och hjärnan fungerade allt sämre.

Den stora kraschen kom när hon en dag glömde dra ner byxorna när hon gick på toaletten. Hon hade glömt! Hon satt där med sina våta byxor och insåg att nu gick det inte längre. Det var vad som krävdes för att hon skulle förstå att det var illa.

– Jag blev sjukskriven men fortsatte springa. Jag hade ett sådant enormt stresspåslag. Det tog fyra timmar att se ett avsnitt av en tv-serie. Jag kunde inte vila. Påslaget var också en ångest. Jag hade konstant ångest dygnet runt i över ett år. Det var stresspåslaget som övergick i det. Jag gick inte ut för att jag skämdes, och det gjorde att jag skapade en social fobi.

När det var som värst ville hon försvinna. Hon ville inte dö, men hon ville inte heller leva. Att försvinna skulle vara det lättaste. Hon drog sig undan allt. Utom familjen som fick backa upp. Inte minst hennes man, Thomas.

– Han reste mycket, på gott och ont. När han väl var hemma fick han inte lämna min sida. Då var jag ett litet barn. Men jag ville också vara ensam, jag ville rymma från hela familjen och när han var borta fick jag ju andas. Han har nog också klarat det här tack vare resorna. Men jag ringde honom mitt i natten när han var borta. Och han har fått åka hem från resor, ställa in.

Så småningom fick Eva också bra hjälp från en läkare, en psykolog och försäkringskassan (även om det tog en del kamp att nå fram till rätt personer).

– Jag har haft en fantastisk backning. Hade jag inte haft Thomas och mina närmaste hade jag kunnat hamna på gatan. Inte för att inte pengarna fanns utan för att jag inte hade förmågan. Jag har betalt tv-licensen för ofta – och jag har inte betalt räkningar som jag trott att jag betalt, och som
i stället hamnat hos inkasso.

Siffror kan hon fortfarande inte riktigt klara av.
– Jag kan inte säga ett nummer, kan inte skriva ner. Då gäller det att släppa garden. Att inte vara så stolt utan be om hjälp. Jag lärde mig det först gentemot Thomas. Att be om en kram i stället, när något inte gick som jag ville.

En annan sak hon inte klarade av när hon var som sämst, var att köra bil. Efter att ha varit nära att orsaka en olycka slutade hon helt köra under tre år, men nu har hon börjat igen.

– Ilskan är också något jag lärt mig hantera bättre. Jag blir arg när jag inte förstår. Jag tänder fortfarande ganska snabbt men inte som då.

När Eva Svärd hade varit sjuk i nio månader öppnade hon ett anonymt Instagramkonto. Ett år senare la hon ut ett inlägg hon skrivit när hon var som allra sjukast och då inte vågade publicera. Det var ett försök att förklara för sina vänner vad som hänt och berätta varför hon höll sig undan. Det handlade om skam, om rädsla att inte duga, och om att sitta fast i tegelväggen.

Gensvaret var stort. Alla reaktioner var positiva och snart hade hennes Instagram mer än elvatusen följare. I dag är det inte längre anonymt när hon fortsätter göra inlägg om sin resa mot ett friskare liv.

– Jag skriver aldrig något negativt. Jag tänker att man måste prata positivt om det som händer. Jag vet att hjärnan är förändringsbar och det hjälper mig att tänka positivt.

Nu är det fyra år sedan Eva Svärd kraschade och blev sjukskriven. Och hon har börjat friskskriva sig själv, säger hon.
En stor vändpunkt var när hon förra våren fick en förfrågan om att göra ett par föreläsningar för psykiatrin i Stockholm och Göteborg.

– Jag svarade ja utan att tänka. Det var ett sådant lyckorus. Sedan ringde jag till min psykolog Olle och berättade. Han sa att då får du se var du står. Det blev som ett test. När jag gick av scenen kände jag att yes, jag klarade det. Och jag hade ingen ångest över det.

Ett annat tydligt framsteg är att hon i dag klarar av att gå med och titta på sonens innebandymatch. Hanterar allt sus och brus och bullrande folkliv det innebär. Även om hon i tredje perioden kanske känner att nu klarar inte hennes kropp av det längre, nu måste hon cykla hem.

Och då gör hon det! Åker hem, försöker inte stålsätta sig.
– Den gamla Eva hade tänkt att ”så kan man väl inte göra”. Det var när jag tog bort min skam som jag började bli frisk.

Eva säger att hon insett att det är viktigt att tillåta sig ha jädrigt tråkigt ibland. Och det är mycket av det gamla som fått gå bort.

– Att gå ut och fika, det gav mig inte energi. Den stunden kostade så mycket i efterhand.

Det tidigare livet med många vänner och stora fester har också fått gå bort. Nu är det få vänner som gäller. Familjen har sålt huset och flyttat till lägenhet, vilket innebär färre måsten, och bilen har de sålt, för att i stället gå med i en bilpool.

– Det nya livet innebär många förändringar med bilpool och väldigt litet umgänge. Men jag trivs med det.

Eva har börjat uppleva saker på ett nytt sätt.

– Som att vandra Bergslagsleden, och gå dagsetapper. Sådant fanns aldrig tid till i vårt liv tidigare. Vi gjorde mycket, men jag upplevde inte och vi tog oss inte tid att göra saker bara vi. Vi reste alltid med andra, var aldrig enbart familjen med barnen. Eller bara Thomas och jag, vi gav oss inte den tiden själva. När barnen var små gjorde vi en överraskning för den andra varannan månad. Det har vi tagit upp nu.

Evas viktiga tips för att hantera stressen:

  1. Skriv av dig! Att skriva blev för mig ett sätt att kommunicera tankar och funderingar. Jag skrev på telefonen och i dagligen i en bok – även om det ibland bara blev själva datumet jag skrev.
  2. Stäng av telefonen. Teknik kan stressa. Jag har ingen signal eller avisering på mejl eller sociala medier. Ett tips är att lägga telefonen på ljudlöst i väskan när du sitter och pratar med någon – och så har jag bannlyst telefon i sovrummet efter 20.
  3. Hitta en paus-hjälp. Själv hittade jag panikappen ”Pausa” på iTunes. Den blev en hjälp i nöden genom att få vila medvetet och få återhämtning.
  4. Gör tankeövningar. Tänk att du står på en bro över en bäck i skogen. När tankarna och känslorna kommer; släpp dem ifrån dig ner i det porlande vattnet. Likt pinnar som flyter, flyter de bort. ”Jag inväntar nästa tanke, och nästa och nästa, släpper ner dem en i taget och låter dem flyta bort”.

Uppdatera dig själv – 12 frågor du kan ställa till dig själv

Utmattningsyndromet har inne­burit att Eva Svärd fått omvärdera sitt liv – vilket också varit positivt! Nu säger hon att hon håller på att forma en ny Eva 2.0 genom att bland annat ställa sig viktiga ­frågor, som:

  1. Vilka är mina behov?
  2.  Vad kan jag göra för att ge mig själv det jag behöver?
  3. Hur vill jag att min helg ser ut?
  4. Hur är jag när jag är snäll mot mig själv?
  5. Vilka värderingar är viktiga för mig – och varför?
  6. Vilka vänner/släktingar vill jag ha i mitt liv?
  7. Vilket jobb vill jag ha?
  8. Vilken form av arbetsvillkor vill jag ha?
  9. Hur många timmar vill jag arbeta?
  10. Var och hur vill jag bo?
  11. Hur vill jag träna?
  12. Hur vill jag umgås med andra?

Av: Eva Gussarsson Foto: Peter Knutson

NUVARANDE Eva om stressen: ”Det var så svårt att andas. Jag sprang kontant.”
NÄSTA Stress, vår nya folksjukdom – så många drabbas