Taras krönikör Ola Liljedahl är gift med Lena och har tre barn. Han är journalist och bor i Gävle.

Den första kines jag såg var ett adoptivbarn från Korea. Och den första afrikan jag träffade var adopterad från Pakistan.

Det säger en del om vilken koll jag hade i den lilla oas av världen som kallades Hälsingland.

Men det var då det – vill jag tro.

Nu sitter jag på ett litet lunchställe i en stad som heter Wonju i Sydkorea och käkar förstås med pinnar. Känner mig lite världsvan sådär. Jag frågar lätt kontaktsökande ett par bredvid mig något om Korea. Det vet inte. De är från Japan.

Kvinnan som äger restaurangen förklarar på koreanska att jag äter fel, håller fel, tar i fel ordning. I alla fall tror jag att det är det hon säger.

Och jag som i fyrtio år trott att jag kan äta med pinnar.

Hon suckar till slut och går iväg.

Det är inte så lätt att smälta in tänker jag medan jag, med lite stukat självförtroende, tänker på en kinesisk pojke som bodde hos oss i Gävle för några år sedan.

Jo, från Kina. Inte Korea. Femton år och för första gången ute i världen klev han in hos oss direkt från Peking. Närmast chockad insåg han att vi tog av oss skorna i hallen. Han var tvungen att peka och fråga flera gånger. Gå i strumpor? Inne? Konstigt. Vi hade dukat för middag. Han tittade förvånat på gaffeln. Någon sådan hade han aldrig sett.

Efter en snabblektion gick det skapligt.

Köttskivor hängde han över gaffeln ungefär som när man hänger tvätt. Nästa dag följde han oss på födelsedagskalas. Vi tog med pinnar men han ville smälta in, ungefär som jag i Sydkorea, och valde gaffeln.

Men det är svårt att smälta in även i Sverige.

Särskilt för den 15-åring som, precis som jag i Sydkorea, känner sig lite cool och världsvan, och sticker gaffeln i mackan och äter den som man äter en klubba. Eller när han erbjuds godis ur en påse och tackar, viker ihop påsen och stoppar den i sin ficka.

Det är väl sådant som kallas kulturkrock.

En dag ville han göra kinesisk frukost åt oss och bad att bli väckt 04.30. En av hans kompisar duschade till sin värdfamiljs förvåning utanför duschkabinen varje gång, fråga mig inte varför.

Givetvis blev det en del skratt.

För tänk vad konstigt han gjorde, kinesen. Trodde att chokladmousse var varm glass.

Fast vad som är konstigt beror förstås på.

Är det tio miljoner svenskar som gör rätt? Eller är det kanske 1.3 miljarder kineser som gör det? Eller 51 miljoner sydkoreaner? Eller gör vi alla rätt?

Han tycker naturligtvis att vi betedde oss lustigt också. Som när han gett oss presenter som vi beundrade tills han försynt visade att vi hängt alla upp och ner.

Fast gaffeln var hans största mysterium. Gaffel! Som en trasig sked. Vårt största mysterium var när han upptäckte en mikroskopisk text på en gaffel. Jag läste. Nej. Jo. Där stod det faktiskt som ett tidens kinatecken: Made in China.

Restaurangkvinnan som suckar i sydkorea kommer för övrigt tillbaka – och ger mig vänligen en sked och en sax.

Av: Ola Liljedahl Foto: Unsplash.com

NUVARANDE KRÖNIKA: Vad som är konstigt beror förstås på
NÄSTA Hitta din livsbalans – prova Ayurvedisk Yoga