KRÖNIKA: ”Och jag fick en mamma ett tag till”

Taras krönikör Ola Liljedahl är gift med Lena och har tre barn. Han är journalist och bor i Gävle.

Det var ett jobbigt samtal vid 04.15 en morgon i våras.

En läkare på Hudiksvalls sjukhus meddelade att min mamma Britt-Marie kommit in med ambulans och att jag borde sätta mig i bilen från Gävle och åka de tretton milen dit. Nu. Direkt. Har jag en bror också? Jaså, i Stockholm. Du bör be honom komma också. Kanske barnbarnen också.

Då vet man att det är illa.

Läkaren tar emot. Kroppspulsådern har brustit. Det går inte att operera. Det är kritiskt. Tillstöter något går det inte att göra återupplivningsförsök. Tyvärr.

Sådana gånger vet man inte vad man ska säga.

Min mamma? Kritiskt?

Föräldrar har ju på något sätt alltid funnits där. Även om man vet att åren går och att det kommer dagar då föräldrar inte finns längre är det lite svårt att ta in. Inte minst en yrvaken söndag morgon på ett sjukhus.

Men, säger läkaren, det finns ändå hopp, för om man klarar de första två dygnen ökar chanserna att överleva ganska rejält. Vi gör det vi kan. Vi kan bara hoppas. Du kan gå in till henne nu.

Jag frågar om hon är vid medvetande.

Ja, absolut. Hon är vid fullt medvetande och hon har fått samma besked om brusten aorta, att det är allvarligt och att inga återupplivningsförsök går att göra om något tillstöter.

Jag sväljer.

Bara tanken att hon vet det är lite jobbig. För mig alltså. Jag kan knappt tänka mig hur jobbigt det ska vara för henne.

Så jag går in.

Hon får bara ligga på rygg och titta upp i taket, absolut inte röra armarna, är blek men vaken och flämtar fram:

– Åh, vad bra att du kom, du måste …

Det är något imponerande med den där generationen. De som växte upp med att betala räkningar i tid, innan begrepp som egentid fanns. Den där generationen levererar, som en kompis sa, och de går att lita på, som en annan sa, och på något sätt kör de på utan att fundera så mycket, som en tredje sa.

Jag tänker på det när mamma flämtar vidare:

– … du måste ringa Sigbritt. Vi ska ordna Språkkafé i dag och nycklarna ligger på mitt köksbord. Säg att Ann-Louise kan öppna till mitt hus.

De tre damerna är 80, 82, 78. Det blir 240 år tillsammans av den där generationen som biter ihop och gör det de ska göra.

Hallå!

Du har brusten kroppspulsåder! Livet kan ta slut precis när som helst! Strunta i språkkaféer nu!

Vill man säga men gör det förstås inte. För kanske är det just precis att tankarna kretsar kring nycklarna till ett språkkafé för flyktingar en söndag när man själv ligger med brusten kroppspulsåder som gör att en människa överlever.

Eller är det något annat?

Det blev hur som helst några dygns vakande på intensiven och tog några veckor på hjärtintensiven. Sedan var hon hemma i huset igen. Röd rollator numera. Men i full gång att planera både soppluncher för gamlingar, som 240-åringarna kallar det, och sin egen försenade 80-årsfest i trädgården.

Och jag fick ha en mamma ett tag till.

Av: Ola Liljedahl Foto:Unsplash

NUVARANDE KRÖNIKA: ”Och jag fick en mamma ett tag till”
NÄSTA Ninni Schulman – ”Jag kan känna mig som fejk”