Taras krönikör Ola Liljedahl är gift med Lena och har tre barn. Han är journalist, bor i Gävle och funderar just nu på de finaste ord som har skrivits.

Det Konsum jag brukar handla på har två ingångar. Vid den ena sitter varje dag en tiggare. Den ingången är närmast det håll jag kommer från. Jag försöker alltid säga hej. Ibland ger jag en peng. Andra gånger låtsas jag prata i telefon.

På senare tid har jag börjat gå in den andra ingången i stället – trots att den ligger på fel sida från mitt håll.

Det är ju så himla jobbigt att gå förbi tiggaren. Vad ska jag säga? Hur är det på jobbet då?

Känns tanken igen?

Jag tänker så men skäms samtidigt för, hallå Medelklass-Ola, vem har det jobbigast? Du eller hon som sitter där där?

När jag går förbi henne en kall dag tänker jag på den dag jag nyligen passerade Laguna Beach i Kalifornien. Det är där Vilhelm Moberg i en roman låter utvandraren Albert Carlsson leva sina sista dagar på ett hotell.

Eller invandraren om man vänder på det.

Albert sitter på hotellet och tänker tillbaka på sin bror Sigfrid som tog värvning, blev sjuk och dog ung och säger: ”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!”

Jag tycker det är det finaste som har skrivits i svensk litteratur.

Min stund på jorden har varat i 53 år.

Statistiskt är jag därför betydligt närmare slutet av stunden än början av den.

”Din stund på jorden” har plötsligt fått en ny innebörd för mig. Kanske för att jag har haft lite för mycket död omkring mig ett tag. En kompis, en svåger, en moster, en granne.

Plötsligt är deras stunder på jorden över.

I Laguna Beach känner jag mig lycklig för min stund. Tänk att få åka bil i solen i Kalifornien, stanna och köpa kaffe i en mild havsbris.

Bättre stund på jorden kan jag inte tänka mig.

När jag veckan efter ger en tiokrona till kvinnan utanför affären undrar jag vad hon tänker. Det här är ju hennes stund på jorden också. Inte bara min.

Hon växte knappast upp och drömde om att sitta i snön utanför Konsum i något som heter Gävle i något som heter Sverige och le tacksamt för en slant som hon får av en man som småspringer mellan bilen och entrén för att slippa frysa.

Allt medan det debatteras på ett språk hon inte förstår om hon ska tillåtas sitta och se så fattig ut att det påminner om när, tja, när min farmors bröder flydde nödår i Västerbotten och hamnade i Amerika som Vilhelm Mobergs romanfigurer.

Det är verkligen för jävligt.

Min stund på jorden. Hennes stund på jorden. Våra stunder på jorden. De pågår precis samtidigt men är ändå så totalt olika.

En stor del av våra stunder arbetar vi. Ur det perspektivet är jobbet väldigt viktigt. Jag kan ångra några jobb jag inte tog och jag kan ångra att jag ibland bara låtit uppdrag rulla på utan att tänka till på vad jag egentligen vill.

Många trivs med sina jobb och sina liv men, sorgligt nog, nästan ännu fler vantrivs. Dag efter dag gör vi saker vi inte vill – och då pratar jag ändå inte om att sitta i snön utanför Konsum.

Allt medan stunderna på jorden tickar ner.

Det tål att tänka på.

Av: Ola Liljedahl Foto: Unsplash 

NUVARANDE KRÖNIKA: Nu är det din stund på jorden …
NÄSTA Dags att måla om? – Låt 2018 bli de varma färgernas år