Taras krönikör Ola Liljedahl är gift med Lena och har tre barn. Han är journalist och bor i Gävle.

Ska man tro statistiken har man det mesta av framtiden bakom sig när man är 53. Det är lite sorgligt.

Men, men.

Statistiken har ju ljugit förr så jag har bestämt att framtiden så här i början av 2018 är lika ljus som den var när den kom till Färila i en turnébuss från Umeå med loggan ”Far & Son Disco” målad på bussen.

Det fanns en tid på 70-talet när disko i mindre orter innebar att någon spelade ”I Love to Love” med Tina Charles medan vi andra nervöst dansade framför julgransglitter och en skrivbordslampa som någon riktat snett uppåt för att skapa häftigt sken.

På teve såg man riktiga diskon.

Där var det blinkande lampor och rökmaskiner som vi bara drömde om – tills det en dag satt affischer på byn: Far & Son Disco på lördag. Med gogo-flickor, ljusshow och, håll i er nu, akvarium.

Det var världen som hälsade på.

Fritidsgården Kåken kokade av förväntan. Vi såg gogo-flickorna i vanliga kläder bära högtalare och fantiserade över hur de skulle se ut i gogo-flickkläder. Hur nu sådana såg ut? Vi kunde bara gissa medan vi kände att New York, London och Färila var där saker hände. Vi ifrågasatte ingenting. Metoo-rörelsen fanns inte. Vi försökte coolt se ut som att gogo-flickor var vardag i Hälsingland.

Vi ifrågasatte inte ens akvariet.

För ljusshow med stroboskop kan man ju förstå. Gogo-flickor dansande på pallar likaså. Men akvarium?

För några år sedan hittade jag en Conny i Umeå och ringde upp. Jo, det stämde att han drev det turnerande Far & Son Disco en gång i tiden. Han och en kompis. I bortåt femton år höll de på ”från Kiruna ner till Gävle och Uppsala, men sista gången var nog minst tjugo-tjugofem år sedan.”

Han berättade att Ulf Lundells ”Jag vill ha dig” vevades många, många gånger om publiken såg lite stel ut.

Och det gjorde den.

Det hade visserligen varit obligatoriskt med buggkurs för oss på Centralskolan. Men det här var något annat: diskodans. Här gällde det att leva sig in i musiken och röra sig som gogo-flickorna på sina pallar. Gärna lite erotiskt så där.

Jag var väl inte så jättebra på det, om jag ska vara ärlig. Kanske var jag för mager? Det är svårt för magra män att röra sig erotiskt till musik. Det blir väldigt lätt likt stretching i stället. Hur som helst. Jag stretchade på i takt framför akvariet.

Trettiofem år senare i telefonen förklarar Conny akvarietanken med att ”det var liksom fränt, det gällde att sticka ut lite.”

Akvariet var 1,10 långt och var klumpigt att kånka in och ut ur turnébussen men, hey, akvarium var ju deras grej.

Akvariefiskarna är nu döda sedan länge. Vad gogo-flickorna gör är oklart. Conny skaffade korvkiosk i Umeå. Själv kan jag fortfarande inte röra mig erotiskt till musik. Ännu mindre nu när jag har ont i vänster höft. Om jag vickar till, med en medel­ålders erotiska rörelse åt sidan, finns uppenbar risk att höften stannar kvar där resten av 2018.

Möjligen resten av framtiden. Men det kanske det är värt?

Av: Ola Liljedahl Foto: Unsplash

NUVARANDE Krönika: När framtiden är lika ljus som den var på 70-talet
NÄSTA KRÖNIKA: Dags att tömma ryggsäcken och gå med lite lättare steg