Taras krönikör Maggan Häggblom skriver om att hitta lugnet och platsen man drömmer om från böckerna.

Taras krönikör Maggan Hägglund var Taras första chefredaktör. Hon bor i ett grönt radhus och är särbo med Anders.

Våren är naturens sätt att säga ”Let’s party!”, sa en gång komikern Robin Williams (vars liv verkligen inte alls bara var party och komedi).

Och visst är det ett överdåd som kommer över oss. Stora sjok med blåsippor, vitsippor, scilla och liljekonvaljer. Det är liksom ingen hejd på det hela.

Det tycker jag så mycket om – generositet. Att inte snåla utan bara ösa på med överdåd. För livet är inte bara spara, spara, det är party, party också. Och vi behöver bägge två.

Kusin Sune, teologen, säger att kyrkofäderna talade om att man behöver arbete, vila, gemenskap och så något fjärde som jag har glömt. Skönhet kanske. Själv skulle jag lägga till humor också.

Och överdåd.

Men överdådiga våren har inte alltid varit min favorit. Det har funnits tider då jag tyckt att den varit lite för krävande. Håhåjaja, nu lyser solen, då ska man ju vara glad … och det är man ju inte alltid.

Men med åren har jag lärt mig våren får man fira precis på sitt eget sätt. En del springer ut som ystra Ronjor och skriker sina lyckliga, vilda vårskrik. För andra räcker det att sitta på en sten och lyssna på en bäck som porlar.

Själv har jag med åren landat i ett slags förnöjsamhet. Livet är gott och jag behöver inte hålla på och krångla med en massa saker.

Vare sig det är vår eller höst. Jag behöver bara vara mitt i mitt liv. Det är inte perfekt men underbart.

Plötsligt inser jag med förundran att jag skapat mig det liv som jag en gång hittade i böckerna. Heidi sitter nöjd på bänken utanför morfars stuga och känner alpluften, ser vidderna, känner dofterna.

Jane på Lantern Hill är uppfylld av att ha hittat hem, hittat sin plats, hittat sin ö. Så är det. Morfars alpstuga och Janes hus Lantern Hill på Prins Edwards ö i böckerna har blivit ett grönt radhus i Skarpnäck.

Det är ju så tydligt när jag ser tillbaka på det. Det var en plats jag sökte, jag läste och fascinerades av vindsrummet som förvandlas i En liten prinsessa och jag blev alldeles lycklig när MillyMolly fick ett eget rum. Det är som om jag tidigt omedvetet satte som mål att hitta mig en egen lycklig plats. En lugn plats. En plats som inte förkrymper mig utan får mig att blomma.

Och nu är jag där. Det är en stilla glädje. Känslan av att äntligen vara hemma. Som en pelargon i ett köksfönster. Som en trädgård, som ett grönsaksland. Som en vänlig, lätt fnissig, garderob med bara älsklingsplagg.

Stilla. Här. Nöjd.

Det är säkert mäktigt att se Machu Picchu. Men det är också fint att noppa bort ett visset blad från en pelargon i sitt köksfönster i Skarpnäck.

Ibland tappar jag bort den här nöjdheten. Då vet jag att det handlar om kontakten med mig själv. Alltid är det så. Jag går i Puh-skogen och gnäller, trillar i gropen, fastnar i hålet.

Och alltid, alltid är det samma sak – jag behöver komma hem, dricka te och lugna ner mig. Hitta lugnet. Sitta i en fåtölj, läsa i en bok, se in i en brasa. Eller sitta i vårkvällen på trädgårdsbänken. Hitta hem till mig själv. Känna hur den skavande glappkontakten plötsligt upphör. Jag är hemma hos mig själv igen. Och livet är gott.
Och jag utstöter stillsamt ett förnöjt vårskrik.

NUVARANDE Krönika: min plats får mig att blomma – inte krympa
NÄSTA Bokrecension: Bara du, Det hemliga rummet & Mellan himmel och hav