KRÖNIKA: Maggan Hägglund ”Obitter och nyfiken vill jag vara”

Taras krönikör Maggan Hägglund var Taras första chefredaktör. Hon bor i ett grönt radhus och är särbo med Anders.

Jag hörde konstnären Petra Hultman berätta om en besökare som kom till hennes utställning som skildrade forna tiders husmorsarbete. Det var en 80-årig dam, civilekonom som haft en lysande karriär, som mindes vad hennes mormor en gång sagt: ”Det var synd att du aldrig lärde dig sy och väva och laga mat, utan i stället gick på läroverket. Annars hade du kanske haft någon nytta av kunskapen”.

Själv minns jag berättelserna om mina farbröder som utbildade sig till ingenjörer via Hermods korrespondenskurser. Där slet de med sina distansstudier hemma på gården i Bölen, utanför Örnsköldsvik. Och ingen tackade dem för det. Då. Det ansågs vara slöseri att sitta med näsan i böcker när man kunde göra något nyttigt.

Det är aldrig lätt att pröva nya vägar. Och inte ska man förvänta sig hejarop. Och inte är det lätt att se andra ta nya vägar och stå oförstående kvar och undra vad de sysslar med och varför de inte inser att man faktiskt måste kunna sätta upp en lakansväv om man ska klara sig här i livet.

Eller som min farmor frågade en av mina kusiner för många år sedan när han presenterade sin fästmö ”Kan ho‘ mjölk’?” För att gifta sig med någon som inte kan mjölka kunde bara bli ett elände. Det viktigaste var att man gifte sig med någon som var en riktig ”arbetsmänsch”, en som kunde ta i och slita och släpa och få både gården och ungarna och smågrisarna att överleva.

För utan en ”arbetsmänsch” som partner klarade man sig inte, då kunde nöden stå hotande utanför dörren.

Det är inte lätt när tiderna förändras. Ändå är hela livet förändring. Det är vad jag hoppas av mitt eget liv – att jag ska få vara levande så länge jag lever. Inte stelna, inte bli bitter. (Apropå det – årets bästa boktitel hittills måste vara ”Ingen vill dricka kaffe med någon som är bitter” av Christian Hedberg. Den kan man tänka på både en och två gånger.)

Men tillbaka till mina drömmar om livet. Jag vill vara verkligen levande – obitter och nyfiken. Och tacksam till kvinnogenerationerna före mig. Jag kan varken mjölka eller väva trasmattor men klarar mig riktigt bra ändå. Det är som någon sagt ”varje generation står på den föregåendes axlar”.

Jag läste ”A house full of daughters” av Juliet Nicholson vars gammelfarmor Vita Sackville-West är lika känd för sin fantastiska trädgård på Sissinghurst i Storbritannien, som sitt författarskap. I sin bok skildrar Juliet kvinnor från sju generationer i släkten. Det är fascinerande att följa utvecklingen (och ibland bristen på utveckling, lär de sig ingenting av andras misstag?! Måste de göra samma knas själva?).

Själv känner jag inte min släkt längre bak än någon dunkel mormorsmor. Men det tål att tänka på en liten stund så här om våren. Att vi ingår i en lång böljande broderad Bayeaux-tapet som skildrar kvinnoliv genom generationer. En del med vävstolar, andra med mobiltelefoner och paddor. Alla bär vi på våra olika kunskapsknyten. Men ingen kommer någonsin vilja höra att jag en gång i tiden kunde ett uråldrigt datorprogram som hette QuarkXpress. Kunskaperna åldras snabbare nuförtiden, det måste man säga.

Men att kunna vara sig själv och vara kärleksfull både mot sig och andra, det kräver djupare, och evigt värdefulla, kunskaper än att lägga korsstygnen på rätt ledd, veta hur man får smågrisar att trivas eller hur man får liv i död dator.

Ha en fin vår!

Av: Maggan Hägglund (Tara nummer 6/2018) Foto: Unsplash.com, Stefan Tell

NUVARANDE KRÖNIKA: Maggan Hägglund ”Obitter och nyfiken vill jag vara”
NÄSTA Börja tro på dig själv – Du har rätt att glänsa!