Krönika: ”Känslan är densamma, allt känns så … futtigt”

Taras krönikör Ola Liljedahl skriver i varje nummer av Tara.

Ola1_artikelbild
Jaha, så var det höst igen. Trots att det i går var vår och vi undrade vad som skulle hända den här sommaren. Jag tänker ofta att våren är som att börja ett nytt jobb med den nästan berusande känslan man får av att gå in genom dörrarna till det nya.

Människor du möter är dina nya kolleger och hon där borta måste vara chefen och, oj, så här cool är kaffemaskinen här.

Det är lika roligt varje gång.

Faktiskt precis lika roligt som det är vemodigt att sluta ett arbete. Sista-dagen-på-jobbet-­känslan har alltid varit min värsta känsla. Det är liksom den kalla och blåsiga delen av höstkänslan. Och det spelar ingen roll om det handlat om ett kort vikariat som tagit slut, eller för att jag valt att säga upp mig efter några år, eller många.

Känslan är alltid precis densamma.

Allt känns så … futtigt.

Ungefär som när en anonym präst på en ­begravning summerar någons hela fantastiska liv på två ­minuter och tjugo sekunder.
Så känns det på hösten också.

Visst har det varit någon form av avtackning med tårta på fikarasten där på jobbet och ofta någon present dessutom, men någon dag är ändå sista dagen på jobbet, precis som någon dag är ­sommarens sista.

Det är den dagen jag knappt står ut med.

Kanske har jag sett för många amerikanska filmer? Ni vet, där någon packar ihop sina saker och sakta börjar gå i väg till skön bakgrundsmusik när först en kollega ställer sig upp och applåderar och sedan en till och sedan en till och …

Så är det aldrig för mig.

Sista dagen på jobbet packar jag ihop mina saker från skrivbordet. Blicken fastnar på ett papper med ett telefonnummer. Jag funderar på vem det var jag skulle ringa men knölar ihop pappret och slänger det i papperskorgen.

Sedan går jag till kaffemaskinen.

Den som såg så cool ut då för länge sedan känns antingen hemtam numera eller så har den bytts mot någon ännu coolare. Mitt sista kaffe är liksom ett försök att dröja mig kvar lite för att skjuta upp den där värsta känslan.

Jag kommer på att jag måste gå och säga ­ordentligt hej då till den där trevliga kollegan som jag inte kommer att behålla kontakten med. Hon är förstås inte där. Jag nickar mot ett par andra. De nickar tillbaka men är upptagna.

Tillbaka vid skrivbordet tar jag mina saker i en kasse och börjar gå. Ingen skön bakgrundsmusik hörs. Bara höstvindar. Ingen ställer sig upp och applåderar. Tvärtom pågår allt precis som vanligt.

Det är det som känns så … futtigt.

Här har jag kämpat i några månader eller år och nu känns det som att jag bara glider ut bakvägen.

I hissen möter jag en kollega från en annan avdelning. Vi känner inte varandra särskilt bra.
– Vart ska du, undrar kollegan.
– Jag slutar idag.
– Jaha. Lycka till!

Hon försvinner. Jag går mot dörrarna jag en gång gick in genom fylld av förväntningar, öppnar dem och kliver ut till något annat.
Det är precis samma vemodiga känsla som när sommaren nu tog slut och det blev september som övergick till oktober och han den där meteorologen Nils som pratar blekingska börjar varna för nattfrost på småländska höglandet.

Det var sommaren 2017 det.
Jaha.

Av: Ola Liljedahl Foto: Unsplash

Omsl 12-17.indd

NUVARANDE Krönika: ”Känslan är densamma, allt känns så … futtigt”
NÄSTA Jessika Gedin ”Jag har alltid varit en kaxig jävel”