KRÖNIKA: Hoppsan så det kan bli!

Taras krönikör Ola Liljedahl fick veta hur det känns att vara osynlig på flyget från Spanien ...

Taras krönikör Ola Liljedahl är gift med Lena och har tre barn. Han är journalist och bor i Gävle.

Vad är det med människor, egentligen?

Jag flög nyligen från Malaga till Arlanda och fick mittenplatsen av tre på en rad. Efter en stund kom ett par som hade de andra platserna. Han längst mot fönstret och hon vid mittgången.

Vänligt erbjöd jag mig att byta med någon av dem så att de fick sitta bredvid varandra. Lika vänligt tackade de nej. I alla tjugofyra år de varit gifta hade hon nämligen föredragit gångplats och han fönsterplats.

Att jag satt mitt emellan spelade ingen roll.

Nej, nej, nej ingen som heeeelst roll.

Eh … okej.

Så jag tar upp min dator och börjar skriva. I ögonvrån ser jag att hon tar fram ett paket kex. Eftersom jag har missat lunchen hade jag kunnat döda för några kex. Jag hade även kunnat döda för det smågodis som han plockar fram.

Plötsligt hör jag henne säga:

– Vill du ha kex?

Äntligen.

Jag viker ihop datorn ska precis svara ja, tack när han säger – ja, tack. Jag tittar upp och inser att frågan absolut inte gäller mig. Så hon skickar tre kex – två decimeter över min dator och två decimeter under min näsa.

Han tar emot.

Jag viker upp datorn igen och får se smågodis passera mellan datorn och näsan från honom till henne. En dumlekola och två salta fiskar. Några minuter senare kommer nya kex. Han undrar om hon vill ha en banan och lite Fanta.

Jo, tack.

Hon kontrar med fler kex och nu dillchips. Kan du skicka några fler? Nej, inte kex, chips menar jag. De är som två cateringfirmor på semester. Allt medan jag sitter som ett levande men tomt matbord mitt emellan och försöker skriva.

– Hoppsan hur det kan bli, säger hon plötsligt.

Jag ser kexsmulor singla ner på mitt tangentbord. Jag tycker nästan att de hamnar på bokstäverna i d i o t e r men det är givetvis bara en önskedröm.

Dessutom verkar det som att hennes ’hoppsan hur det kan bli’ föder idén att de verkligen ska börja prata. Med varandra. Inte med mig. Jag finns ju inte.

Så de skickar nu i nära fyra timmar mat och godis och läsk mellan varandra medan de pratar om att Lindgrens också köpt lägenhet i Torrevieja nu fast läget är ju inte det bästa om man säger så och absolut inte som Grapenfeldts som ändå betalade mindre för sin och guuud vad god paellan var igår men Margareta borde nog ta det lite lugnt med rödvinet om hon ska bo på Solkusten hela vintrarna och lyssna här vad Expressen skriver om Parneviks och vill du ha clementiner …

Med ojämna mellanrum ramlar kex- och chipssmulor på min dator.

Utan något ’hoppsan hur det kan bli’.

Det är som om jag är osynlig.

Det är en absurd situation att liksom inte finnas och jag sneglar mig, på allvar, omkring för att se om det möjligen kan vara dolda kameran någonstans. Men det enda jag ser är en nödutgång och vore vi inte 10 000 meter upp i luften skulle jag ta den.

Tveksamt om paret skulle märka det.

Av: Ola Liljedahl Foto: Unsplash.com

NUVARANDE KRÖNIKA: Hoppsan så det kan bli!
NÄSTA Dröm dig smartare – så ökar du kreativiteten och prestationsförmågan