Taras krönikör Ola Liljedahl skriver om hur man lyckas vara gift i 33 år ...

Ola1_artikelbild
– Man kan grodda mungbönor.

Frun låter så där uppriktigt glad som bara en fru kan låta när hon inser att man kan grodda mungbönor.

– Jaså. Nämen vad kul, säger jag och låter så där uppriktigt glad som jag tror att kanske bara en make ska låta när en fru till morgonkaffet insett att det går att grodda mungbönor.

Det var helt fel svar.

”Jaså”, hade räckt.

Det var det där käcka ”nämen vad kul” som blev fel. Har man marscherat sida vid sida i trettio år borde jag förstått att hon skulle uppfatta det falska i detta ”nämen vad kul” eftersom jag inte tycker att det är ett dugg kul.

Jag vet ju inte ens vad mungbönor är. Hur kan jag då vara så dum att jag ens låtsas bli glad över att de går att grodda. Jag skulle ha nöjt mig med ett ”jaså” med blicken ner Dagens Nyheters resultatbörs.

Nu var jag 1) tvungen att få en lektion i mungbönor och 2) med berått mod kliva in i familjen Liljedahls bönestund.

Den uppstår med ojämna mellanrum.

Vi är eniga om att bönor är nyttiga och ofta ganska gott. Jag undvek visserligen länge gärna bönor men man lär ju så länge man lever och numera gillar jag bönor i alla möjliga och omöjliga former. Men särskilt bruna bönor.

Det är där konflikten uppstår. Frun anser att det inte är mat, att det är vidrigt sött och har en slemmig konsistens och är bönor utan att vara bönor och, ja, ni förstår.

Jan Guillou sa någon gång att den som trampar i klaveret ska stå stilla. Hur man än försöker ta sig ur klavertrampet blir det fel. Jag vet ju att det är så. Därför är det obegripligt att jag hör mig själv säga:

– Men du äter ju inte bruna bönor!

Samma sekund som jag säger det hör jag hur det låter. ”Men du äter ju inte bruna bönor!” Är jag åtta år eller? Tramp, tramp, tramp. Klumpiga fotsteg. Frun tittar på mig med vad-har-det-med-saken-blicken att göra och säger:

– Va?

– Jo, jag menar att bönor är ju nyttigt och då måste väl även…

Tramp, tramp, tramp. Tunga steg. Stå still idiot.

Hon svarar inte ens. Så för att markera att vi går igång på olika saker bläddrar jag lite morgonsurt vidare i Dagens Nyheter och meddelar plötsligt:

Daniel Ståhl kastade över 68 meter i diskus igår.

– Oj, säger hon och lägger inte till det där överentusiastiska ”nämen vad kul.”

Väldigt rutinerat av henne måste jag erkänna.

– I vindstilla, fortsätter jag.

– Oj.

Jag börjar sedan utan att hon bett om det förklara hur vinden bär en diskus i motvind men hör själv ljudet av trampande och låter liksom diskussionen självdö.

Och just där inser jag ännu en gång att man trots trettiotre år som par gillar olika saker och att det är helt okej. Ja, att det kanske är själva förutsättningen för trettiotre år år till.

Och plötsligt hörs lätta fotsteg bort från klavertrampet när jag hämtar påtår – till oss båda.

Av: Ola Liljedahl Foto: Unsplash

Omsl 11-17.indd

NUVARANDE Krönika: ”Förutsättningen för att vara gift i 33 år…”
NÄSTA Bonusfrågan: ”Ska vi betala lika mycket när hans barn äter mer?”