Taras krönikör skriver om sina tidigare år och drömmar som format henne till den hon är i dag.

Taras krönikör Maggan Hägglund var Taras första chefredaktör. Hon bor i ett grönt radhus och är särbo med Anders och vet hur viktigt det är att längta.

Ibland tänker jag tillbaka på mina yngre jag. Det är ju på deras axlar jag står nu. Det är deras arbete, deras hopp och deras envishet som i så mycket format det liv jag lever i dag.

Det finns en hel hoper av ung-Maggor. Glada, fnissiga småtjejer som leker och har väldigt mycket hitte-på i sig. Vilsna tonåringar och svartsynta 20-plussare.  Där finns hon som alltid kurade där bak och aldrig vågade säga vad hon egentligen tyckte.

Där finns också en kavalkad av kvinnor som försökte göra om sig för att passa in. Sådan tur att jag inte fastnade där! Men jag känner en ömhet för dem alla. De ville så väl, de gick så vilse. Men hur ska man hitta när man aldrig gått vägen förut?

Och så stannar jag hos en Maggan som är drygt 30, hon har ett stort svart moln över huvudet och är faktiskt väldigt vilse i livspannkakan. Men hon försöker och hon söker.

Hon målar en bild av en vacker trädgård, med en bäck, gröna träd, mjukt gräs. Den ringar hon in. Det är dit hon vill, den såriga unga kvinnan som bär så tungt. Så målar hon livet som det är just där och då. Svart, grått, vitt. Fullt av hotande knivar och kladdig ångest. Och ett frågetecken. Hur ska hon komma till sin längtans trädgård?

Det är så det börjar för mig, nästan alltid. Hur kunde det vara. Tänk om jag kunnat viska i den där ung-Maggans öra: ”Du kommer att komma dit. Det kommer att ta tid men en dag kommer du att leva i ditt livs trädgård.”

För där lever jag i dag. Jag sitter i gröngräset i skuggan under ett träd och vickar lite med tårna i vattnet som porlar förbi. Jag kan se det där kompakta mörkret som var då – som en avlägsen dimma, ett vemod, som jag omfamnar med ömhet.

För mig börjar det med bilder.

Att bara kunna se ett sedan.

För dig kanske det börjar med en känsla, ett ord, en mening, en sång. Med det böjar alltid ett hopp, en vision, en längtan. Och jag tror att det är viktigt att vi vårdar våra bilder, våra drömmar, våra längtor.

Ibland är de konkreta. För många år sedan var jag på en middag där värdinnan samlat människor hon tyckte borde träffas. Och det var en sådan stämning, det var så roligt, så intressant, det var nya världar som öppnade sig för oss alla. Och där föddes en bild i mig: ”Å, så vill jag ha det. Jag vill samla gäster runt mitt bord och det ska vara avspänt, roligt och berikande.”

Ibland handlar det om jobbet. Jag minns en natt för länge sedan när jag formulerade en dröm om en tidning där jag skulle skriva krönikor. Och se hur det gick.

Ibland har det varit bilder jag nästan inte förstått. Som den där trädgården mitt i svarthelvetet. Jag bara visste att det fanns något annat, en plats i livet där jag skulle kunna leva med frid och ro och förnöjsamhet och vara den jag innerst inne är.

Det finns lägen i livet då det är nästan omöjligt att tro att fågel Fenix ska resa sig upp ur askan och förödelsen, och breda ut sina vingar och stiga upp mot en blå himmel. Du kanske är där nu, där jag var då. Då önskar jag dig en bild av framtiden, en doft av en ny gryning. Och så får du ett av mina favoritcitat: ”Hoppet är den fågel som känner gryningen och sjunger medan det fortfarande är mörkt.”

Av: Maggan Hägglund Foto: Unsplash 

NUVARANDE Krönika: ”Det börjar alltid med bilderna”
NÄSTA Drick för din mage – magbalanssmoothie