KRÖNIKA – På jakt efter magiska platser och nya insikter om sig själv

Taras krönikör Maggan Hägglund skriver om att upptäcka nya sidor hos sig själv.

Maggankronika
Taras krönikör Maggan Hägglund var Taras första chefredaktör. Hon bor i ett grönt radhus och är särbo med Anders.

Man kan inte resa från sig själv, det är sant, men man kan ta med sig själv till olika platser och upptäcka att man förändrats.

I somras anmälde jag mig, helt otippat, som torp- och kattvakt en vecka. Jag skulle bo ensam med tre katter ute på landet. Jag som är storstadsbo, jag som inte är van vid husdjur.

Tänk om jag skulle bli mörkrädd och känna mig otrygg. Tänk om katterna inte gillade mig och tänk om jag inte gillade katterna.

Jag kom dragande på min lilla rullväska en måndagseftermiddag och låste upp det röda torpet. Jag hörde vindarnas sus, jag satt på verandan och såg på ”träd-tv” som visade tusen nyanser av grönt. Första natten vaknade jag av vad jag trodde var ett billarm. Det var tranorna som dansade på åkern intill och utstötte förtjusta små läten.

Jag hade planerat att ta bussen in till den närbelägna stan och gå på utställningar och kanske unna mig manikyr och pedikyr på salong.

Jag lät bussarna gå förbi på landsvägen, jag ville bara vara på torpet. Jag klappade katterna, jag gick promenader, jag plockade smultron, jag lät dagarna gå.

Jag ville bara låta dagarna rinna iväg som vatten genom fingrarna och på kvällarna satt jag och såg sommarnatten bara snudda vid himlen medan jag väntade på att katterna skulle komma in och sova – eller bestämma sig för om de ville ha en ”girls night out”.

Bara vara har sin tid. Allt har sin tid. Få inspiration har sin tid och att vila har sin tid. Och platser gör saker med oss. Vi kan inte åka ifrån oss själva men vi kan resa och se vad nya platser gör med oss.

Jag minns den gången jag besökte ett hem med bara vackra saker i. Inte pråligt, inte lyxigt men allt var utsökt. Det berörde mig djupt, så kan man alltså bo.

Jag minns när jag ung och osäker kom som volontär till en kibbutz och upptäckte att där var alla volontärer olika och det var helt okej. Det fanns inga mallar som sorterade ut mig.

Jag minns första gången i Paris, bruset, människorna och känslan av att vara så levande (och lite rädd, jag var väldigt mycket rädd på den tiden).

Jag minns kalfjället och känslan av att det bara var jag och så vidderna (fast de andra i sällskapet var inte långt borta). Och havet och horisonten.

Eller min favoritrestaurang Gramercy Tavern i New York där allt är så vackert och avslappnat och gott och trevligt att jag blir alldeles nöjd.

Eller Jeanne Lanvins badrum i svart och marmor i art deco på museet Les Arts Décoratifs i Paris – där stod jag och tittade länge, länge och tänkte: ”Jag skulle bli en bättre människa om jag fick börja mina morgnar i ett sådant vackert badrum.”

I dag skulle jag inte välja hennes badrum, men jag har alltid skapat mina egna vackra badrum där jag börjar mina morgnar.

Precis som jag efter att ha hamnat i trans i Lisbeths skånska växthus återskapade det i en radhusversion utan vare sig glas eller tak, men det var känslan jag ville åt. Det frodiga, obändiga, kreativa.

Man kan inte resa bort från sig själv, men man kan resa tillsammans med sig själv och upptäcka nya sidor av sitt jag.

Vem är jag när horisonten är obruten? Vem är jag när jag upptäcker att det finns mer än ett sätt att göra saker på? Varför berörs jag så djupt av just den här platsen? Varför glimmar det till i mig just i det här rummet?

Jag önskar dig en höst med många inre och yttre miljöombyten.

Av: Maggan Hägglund Foto: Unsplash.com

Omsl 12-17.indd