Katarinas tysta rum: Retreaten blev en vändpunkt

Med den första tystnaden kom tårarna. Men Katarina ångrar sig inte en sekund.

Första gången Katarina Weidhagen hörde talas om en tyst retreat överraskade hon sig själv.

– Jag kände direkt: Det är det där jag längtar efter. Det där vill jag göra! Så jag hängde på låset med min anmälan.

Det var en stor sak att åka iväg ensam, utan familjen. Pirrig och förväntansfull kom Katarina till S:t Davidsgården utanför Rättvik, för att stanna torsdag till måndag. Hon och tjugo andra bodde i varsitt litet rum i en byggnad kallad Tystnadens hus. Måltiderna intogs tillsammans i tystnad, man erbjöds enskilda samtal vid behov, sammankomster med musik samt ledarledda meditationer, annars spenderade deltagarna dagen som de ville; tog en bok ur biblioteket och läste eller vandrade i de natursköna omgivningarna.

– Det blev en chock för mig att möta mig själv i tystnaden. Jag tror jag grät i två dygn. Jag hade ingen aning om hur trött jag var och hur mycket jag längtat efter att vara ensam. Det kändes revolutionerande, omtumlande, säger Katarina.

Andra som var på retreaten verkade ha det mer harmoniskt, berättar hon, mer som vila och rekreation.

– Jag var inte alls beredd på att tystnaden skulle väcka så starka känslor hos mig. Men jag lät det komma, som kom. Jag ville inte smita undan. Det var som en rening, säger Katarina. Nu efteråt kan jag se att det blev en vändpunkt i mitt liv.

– Det gjorde ont att bryta tystnaden sen. Och det var smärtsamt att åka därifrån, jag ville stanna längre.

Katarina bor i en lägenhet i ett relativt tyst hus på Södermalm i Stockholm. Som tur är, säger hon. Hon tror inte att det är särskilt nyttigt att vistas i en bullrig stadsmiljö.

– Den skapar stress och brist på närvaro, säger hon. På retreaten blev alla sinnesintryck så synliga, stora och betydelsefulla. Jaha, jag andas såhär … och sådär låter det när jag tuggar. Man iakttog sig själv – en total närvaro.

Hemma vill hon numera helst ha tyst, och det har smittat av sig på den övriga familjen. Maken har till och med varit iväg på tyst retreat, han också.

– Tystnaden var som en inre massage. Som massage för själen, säger Katarina.

Katarina Weidhagen är 53 år och bor i Stockholms innerstad med sin make och två barn.

Gör: Skådespelare.
På fritiden: Joggar, dansar, träffar vänner, är kulturaktiv.
Ljudnivå i vardagen: Medel. Bor i stan, men lugnt. Har sällan mycket musik på hemma.
Tystnad jag minns: Machu Picchu i Peru 1979.