Hon vill revolutionera åldrandet – 5 tips för att bli 150 år

Född i Iran, uppvuxen i Husby och redan som barn ”lite speciell”. Mouna Esmaeilzadeh drömde en gång om att bli revolutionär, men blev filosof, läkare och hjärnforskare. I dag vill hon revolutionera vår ålder.
– Med avancerade hälsoundersökningar och förebyggande insatser lever vi snart i 150 år, slår hon fast.

Tips för att bli 150 år

  • Ät hälsosamt och rör på kroppen.
  • Umgås med nära och kära. Socialt fattigt liv är lika farligt som att inte sluta röka visar forskning.
  • Använd dig av den teknologi som finns idag för att kolla din kropp och hälsa. Gå inte till läkare bara när du är sjuk. Vi har lag på att besiktiga våra bilar men konstigt nog inte våra kroppar.
  • Försök att själv hålla lite koll på det nya som kommer. Klasskillnaderna kommer i framtiden inte vara mellan de rika och de fattiga, utan hur man tar till sig ny teknologi.
  • Häng med 20-30 år till. Då kommer enormt mycket att ha hänt inom den medicinska forskningen.

mouna_hjarnforskare_Familjen

Det är en bra dag. Höga dopaminnivåer i hjärnan och låga pollennivåer i luften. Hjärnforskaren Mouna Esmaeilzadeh har nyss hållit en föreläsning om entreprenörskap inom sjukvården och tajmar in den här intervjun mellan två amningar.

Först funderar man en kort stund hur hon orkar detta men sedan inser man att Mouna Esmaeilzadeh nog inte vore Mouna Esmaeilzadeh om det var ett problem. Hur stavas högpresterande egentligen?

Och dygnet har ju ändå tjugofyra timmar. Medan hennes te kallnar börjar vi med att skanna av liv och karriär. Då blir man nästan svettig.

Några exempel: Kom som treåring från Iran till en flyktingförläggning i Flen, hamnade efter några månader i Stockholm, gick musikgymnasium och sjöng i kör med Pavarotti, bodde några år i gränslandet mellan Iran och Irak, bodde i Paris ett år, gick ut gymnasiet med 20.0, pluggade filosofi och tog en magisterexamen, jobbade i Oslo, pluggade till läkare på Karolinska, jobbade ett år som läkare på Åland, gick specialistutbildning och blev hjärnforskare, läste psykologi och teologi vid sidan om, startade framgångsrika företaget SciLife Clinic, blev eftertraktad föreläsare och tv-profil och… Ni fattar.

I sitt stilla tänker man att hon inte kan vara 37 år som det står i passet utan snarare 137 år. Något som egentligen inte är en så galen tanke. För ålder pratar hon ofta om.

– Den tekniska utvecklingen går otroligt fort. Jag tror de flesta inte förstår vilken utveckling vi pratar om. I dag kan vi kartlägga sjukdomar, vi hittar botmedel snabbare, vi kan redan genmodifiera och kommer snart att kunna göra det ännu bättre. Om vi vill. Problemet är att folk kommer till sjukvården så sent. Människor blir med avancerade hälsoundersökningar och förebyggande insatser snart 150 år, slår hon fast.

Ta bara medicinsk teknologi som att kartlägga en människas gener.
– För tretton år sedan tog det över tio år och kostade över tre miljarder dollar att göra det som i dag kostar tusen dollar och tar några timmar. Det är som med mobiltelefonen. För trettio år sedan hade inte ens världens mäktigaste människa en mobiltelefon. I dag kan du vara en fattig tjej i slummen i Bangladesh men ha tillgång till telefon med mer information än vad presidenten hade.

Det sista känns som ett typisk Mouna Esmaeilzadeh-svar. Det kommer snabbt och tydligt med fakta innan det glider över i en liknelse.

– I dag dör de flesta av hjärtinfarkt, stroke eller cancer. Det är vi på god väg att lösa. Inom en relativt snar framtid dör vi inte av hjärtinfarkt, stroke eller cancer. Vissa cancerformer kan vi i dag upptäcka tidigt med ett enkelt blodprov. Jag tror att det snarare är infektioner vi ska vara rädda för i framtiden. Vi är bortskämda med att vaccinationer och penicillin biter. Men där finns faror. En epidemi kan vara otäck.

Men vill man då bli 150 år? Vill Mouna bli det?
– Om jag får vara pigg, aktiv och glad. Absolut. Men det är egentligen samma svar som på frågan om jag vill bli 80 år. I dag lever vi mycket längre än tidigare men antalet friska levnadsår har inte hängt med. Där måste vi gå framåt.

Fast vill man ta bort alla sjukdomar? Vill Mouna det? 
– Egentligen känns det som att nu när jag föreläser knyter ihop säcken med det jag har gjort, både filosofin och hjärnforskningen. Frågan är hur vi vill och ska använda teknologin. Ta bipolär sjukdom som ett exempel. Den är tio gånger vanligare bland skribenter och fyrtio gånger vanligare bland poeter. Om vi utrotar den sjukdomen, tar vi därmed bort en massa genier från världen? Det föds filosofiska frågor när vi nu får möjligheter.

Som om vi egentligen vill designa bebisar?
– Vi kan ändra i gener så att våra barn blir annorlunda. Om det var solklart vad alla gener stod för skulle jag vilja ta bort sjukdomar, absolut, men skulle jag vilja ändra i personlighetsdragen?

– De två barn jag har nu är ju perfekta. Jag vill inte ändra någonting, även om det just i dag känns som att jag gärna skulle modifiera någon gen så att sonen ammas på kvällen och sover hela natten. För min skull. Men det är kanske bra för honom att han väcker mig fem gånger per natt? Vi är ju inte allvetande som ett slags Gud. Vi vet inte vad konsekvenserna blir.

MISSA INTE: Res med Tara på yoga- och wellnessresa till Rhodos

Vet hur hjärnan kan manipuleras

Hon kommer ofta under intervjun in på hjärnan.
– Vi tänker extremt irrationellt egentligen, även när vi tror att vi tänker och väljer saker rationellt. Något som förstås kan vara bra att känna till.

Mouna Esmaeilzadeh menar – mest på skämt men lite på allvar – att hon genom sina kunskaper om hjärnan är rätt bra på att manipulera folk för att styra saker i den riktning hon vill.

Hon skrattar; – Fast det har jag i och för sig gjort sedan jag var två år och inte visste något om hur hjärnan fungerar. Och jag pratar inte om manipulera i betydelsen lura utan snarare om att använda mina kunskaper för att hjälpa. Det är en förutsättning att försöka leda genom sina kunskaper om man som visionär vill ändra på saker i världen.

Det handlar om att använda det hon vet om hur hjärnor fungerar för att vinna människors förtroende och sedan förvalta det förtroendet – inte utnyttja det. Det sista kanske viktigast av allt. Ja, och förstås för att få en viss dansk man dit hon vill. Vi återkommer till det.

Flydde över bergen från Iran till Turkiet

Mouna Esmaeilzadeh kommer gång på gång in på sina barn och sin familj. Ibland pratar hon om ”vi i familjen” och man förstår att hon menar just den danske mannen och barnen. Andra gånger pratar hon om ”vi i familjen” och menar den ”gamla familjen. Kort sagt: familj är viktig för henne.

– Det kan bero på att vi kom som flyktingar. Mina föräldrar var politiskt aktiva i Iran. För dem, och därmed för oss barn, var Sverige länge bara något tillfälligt. De sa alltid och verkligen trodde att nästa år flyttar vi tillbaka till Iran.

– Ett år åkte vi tillbaka och bodde på gränsen mellan Iran och Irak i en militärförläggning för att de skulle kunna arbeta i motståndsrörelsen. Ett annat år bodde vi i Paris av samma anledning. Från det att jag var tio år var vi baserade på riktigt i Stockholm, men även när jag var femton trodde jag fortfarande att nästa år, ja, då skulle vi bo i Iran.

Det svenska hemmet var i Husby i utanför Stockholm.
– För mig där i Husby blev bilden av Iran, ett land jag knappt sett, väldigt romantiserat, konstaterar hon.

Pappa Nader och mamma Sara hade efter en uppväxt i fattiga delar av Irans huvudstad Teheran gjort karriär innan de hamnade på regimens dödslista. Revolutionen kom 1979 och Mouna föddes 1980. I flera år gömde sig familjen och bytte bostad hela tiden. Mouna berättar att pappa Nader hade varit chef på motsvarande Telia i Iran och även tackat nej till en ministerpost.

Familjen vandrade över bergen mellan Iran och Turkiet vintern 1983. I minus trettio grader gav treåriga Mouna upp. Pulsen försvann. Föräldrarna trodde att hon dog.

Som genom ett mirakel överlevde hon – även om hon nu som läkare kan se en rationell förklaring och jämför med människor som kyls ner kraftigt och får hjärtstillestånd men överlever.

Familjen tog sig så småningom vidare till Sverige och levde under hot och hade tidvis skydd av Säpo.

– Många vi kände blev arresterade och avrättade. Det är svårt att förklara, men en sådan bakgrund gör att den som får chansen att fly är skyldig dem som dog att kämpa vidare. Så jag blev tidigt engagerad i människorättsfrågor.

Familjen behövde komma i säkerhet

Planen för familjen var egentligen att komma till Frankrike. Att det blev Sverige berodde på att det var lättare att få visum här. Men landet spelade egentligen mindre roll för föräldrarna – de behövde bara komma i säkerhet och skulle ju tillbaka. Nästa år…

– Jag är jätteglad att det blev just Sverige. Ett bra, stabilt och tryggt land med mycket bra värderingar.

Själv har Mouna inga minnesbilder av vare sig flykten eller Iran. Eller säg så här: Det finns fragment där men, som för alla, är det svårt att veta vad som är äkta minnen från då och vad som är återberättat.

Eftersom hon är expert på hjärnan har hon ändå rätt bra koll.
– Jag var precis så gammal så att det är möjligt att komma ihåg saker. Före tre års ålder är det däremot nästan omöjligt. Mycket är säkert återberättat men jag minns att jag råkade slå sönder en tallrik på flyktingförläggningen. Det skulle min familj aldrig ens kommit ihåg, sådant var oviktigt för dem, men stort för en treåring, konstaterar hon.

Ensam och udda i Husby

När hon försöker blicka tillbaka på den unga Mouna ser hon en rätt ensam tjej i Husby.
– Jag var nog en lite speciell typ, inte i positiv mening. Och jag kände mig ganska utanför, men var för stolt för att visa det. Därför kanske jag inte upplevdes som så. Vi var typ den andra invandrarfamiljen i området.

– Att mina föräldrar var så övertygade om att de var tillfälligt i Sverige gjorde också att de inte förstod eller tog till sig koder. Andra hade coola kläder, inte jag. Jag skulle vara tacksam att jag hade kläder, tyckte de. det var rätt mycket kulturkrock.

Hon konstaterar att många barn till exiliranier har höga akademiska krav på sig.
– Mina föräldrar har aldrig sagt att vi syskon ska utbilda oss, men det var underförstått en självklarhet. Kom jag hem med en femma i betyg sa ingen att jag var duktig. Men kom jag hem och inte hade fått en femma undrade de vad som var fel…

Att en brorsa blev Sveriges yngste professor i materialkemi hittills känns plötsligt självklart.
– På högstadiet debatterade jag mycket. Många tyckte att jag borde bli jurist eller politiker. Men jag drömde om att bli revolutionär. Som mina föräldrar. Deras kamp präglade mig, vilket inte bara är positivt. Min bakgrund gjorde att inget var stort och fint nog, jag kunde aldrig ge mig själv en klapp på axeln och tänka att jag gjort något bra.

Tvivlade länge på om hon skulle hitta rätt

Familjen blev hur som helst kvar i Sverige. Och livet rullade alltså på. Karriären likaså. Verkligen. Det var bara det där med kärleken som spökade lite.

Hon berättar att hon på allvar tvivlade på att hon skulle hitta rätt någon gång. Men så åkte hon till St Tropez i Frankrike för sex år sedan och plötsligt stod han bara där. Rasmus från Danmark. Som en Guds gpva till en drygt trettioårig hjärnforskare i behov av kärlek.

Hon skrattar och minns: – Ingen träffar sin partner i St Tropez. Ingen. Men av en slump möttes vi där. Det var omvälvande. Han kom från himlen. Både snygg och klok.

Rasmus Ingerslev har byggt två av de största gymkedjorna i Danmark, har en till på gång och startar upp ett koncept i Sverige nu också.

– Han är extremt vältränad, jag mindre vältränad. Han älskar att träna, jag måste släpas ut med både morot och piska. Han vill träna på gym, jag vill hellre dansa salsa och tango.

Hänger han med på dansen?
– Ja, när jag manipulerat honom, ha ha.

Och om du vill åka till Ystad och han till Haparanda?
– …så blir det Ystad. Det ser jag till. Vet man hur hjärnor funkar så vet man.

Och är man hjärnforskare vet man förstås också hur hjärnan väljer partner.
– Det har visat sig att generna styr mycket över vem vi väljer. Det som har med immunförsvaret att göra, till exempel, gör att vi matchas olika medan vi när det gäller intelligensnivå och längd omedvetet söker någon mer lika.

Om hon analyserade Rasmus så vetenskapligt ska vi låta vara osagt. Bra blev det i alla fall. Och två barn.

Hon har, vetenskaplig som hon är, förstås en formel även för förhållanden. ”Ge det en timme per dag, en dag per vecka, en helg per månad och en vecka per år.”

– Men de två sista är ju svårt när vi har två bebisar hemma. Men vi håller stenhårt på en timme per dag och en dag i veckan. Det finns alltid saker som känns jätteviktiga i stunden, men vår timme är ändå helig. Inget får rucka på den. Sjuka barn undantaget.

Därför vaknar hon oftast i vardagen med Rasmus och barnen och känner riktigt hög dopaminnivå i hjärnan. eller som vi andra skulle säga: är lycklig.

– Dopamin är ett hormon kopplat till hjärnans belöningssystem. Man kan helt klart mäta lycka genom att mäta dopaminnivån. Vaknar jag kan jag göra en snabbanalys av mina nivåer och förstår kanske att det är sömnbrist som gör att jag känner mig mindre glad.

– Men jag vet ju att det går att manipulera den kemiska obalansen. Jag höjer mina dopaminvärden med musik som just jag berörs av, genom att äta något just jag tycker om. Eller genom att krama en man just jag tycker om.

Av: Ola Liljedahl Foto: Theresia Köhlin

Omslag 10-17.indd