Elizabeth Gummesson om sorg

Elizabeth Gummessons efterlyste era tankar kring sorg i sin blogg. Här kommer några kloka ord i ämnet. Läsvärt.

Alla kommer vi under våra liv, hur korta eller långa de än blir, att uppleva sorg och smärtsamma upplevelser. Några av oss tillåter känslorna som flyttar in i oss då, andra trycker ner dem så långt ner som det bara går. Men det betyder aldrig att de försvinner, utan tyvärr att de ligger och skaver i själen.

För några år sedan bestämde jag mig för att utbilda mig till sorgbearbetare. Det gav mig mycket mer kunskap och perspektiv än ”bara” om sorg. Jag lärde mig förlåtande, empati, bemötande, tillåtande. Och jag fick själv arbeta mig igenom mina sorger och svåra upplevelser, en efter en. Jag började med sorgen kring min pappas död, han dog när jag bara var 9 år. Jag hade under 30 år inte förlåtit honom för att han dog ifrån mig, men under min utbildning blev det gjort – inte bara som ett moment i utbildningsprocessen, utan i mitt hjärta. Jag kan inte arbeta med klienter om jag själv inte tar hand om mig, det skulle vara oäkta och fegt.

Sorg är en massa olika känslor. Det är vemod, ilska, bedrövelse, besvikelse, frustration, ensamhet, rädsla, uppgivenhet. Det är hopp om en annan gårdag, önskan om att livet såg annorlunda ut än det gör. Sorg ska aldrig jämföras. Då finns det till slut bara en enda människa som det är synd om i världen, så vi jämför inte alls utan låter alla har rätt till sina känslor, oavsett vad som orsakade dem.

Du behöver få känna dig precis så förkrossad som du är över nåt som inträffat, eftersom det är en del av bearbetningen – att få ha rätt till och få komma i kontakt med sina känslor. Men det är också du själv som måste ta ansvar för din egen reaktion – först när du släpper, förlåter och öppnar upp kan du gå vidare framåt.

Genom sorgbearbetningen fullbordar vi vår kommunikation. Det betyder att allt det som du skulle vilja säga, det som du inte är färdig med, alla ursäkter du vill framföra eller förlåtelser som du behöver ta emot för att bli fri, alla känslomässiga viktiga saker som du vill säga riktat till en särskild person – allt det ska få komma ut och tas om hand. Det betyder inte att du säger det till den berörda, som kanske inte ens lever längre, utan att du får det ur ditt system tillsammans med en handledare/sorgbearbetare i grupp eller individuellt. Det är oerhört jobbigt och krävande, men också fantastiskt frigörande och lättande.

Det vi inte bearbetar ligger kvar. Tiden läker inga sår; bearbetning läker sår. Alla såna klyschor (mister du en står dig tusen åter, what doesnt kill you makes you stronger och hundra såna till) är bara ren bullshit om ni ursäktar ordvalet. Sånt som vi och andra säger för att vi inte vet bättre, för att det är vad vi lärt oss, för att det är sånt man säger. Tills vi tillåter oss att vara just precis så ledsna som vi är, för att sedan klara av att gå vidare i livet, när vi fullbordat och kan vända blad.

Läs Elizabeth Gummessons blogg här på Tara.