Din buske, ditt val!

Att trimma eller inte, det är den stora frågan. Inför bikinisäsongen står vi där med rakhyveln och undrar: måste busken verkligen ansas?

”Shit, vet du vad. Du har mycket könshår.”
”Vad fan sa du?”
”Nej, jag märkte det bara, för jag har sett många buskar runt om i världen och det där är … en egen stil.”
”För din information: det är så vuxna kvinnor ser ut när de använder sitt könshår på det sätt Gud (eller något) ämnade, vilket är att skydda sin vagina. Så tack för påpekandet.”

…. sa Lena Dunhamns karaktär Hannah till snygga surfkillen i tv-serien Girls. 

Och för killen kanske det faktiskt var något nytt. För en fritt växande, riktigt buskig buske blir allt ovanligare. Ni vet, den där som kvinnorna visade upp på badhuset när vi var barn. Den som var svart, krullig, röd, fluffig … För i intimvaxningens tidevarv, där många går till salongen för att få bikinilinjen fixad, går allt fler därifrån hårlösa.

Många kvinnor känner en press att raka sig. För könshår som sticker utanför bikinin ses som dåligt och äckligt eller lättja. En tuss under armen kommunicerar politiskt och feministiskt. Så allt fler tar bort allt mer.

– Trenden är sinnessjuk och farlig, säger designern Camilla Thulin.

– Jag kan förstå att man tar bort håret på benen och fixar till bikinilinjen men det börjar gå till överdrift när vuxna kvinnor ska se ut som ett barn i underlivet. Ja, jag tycker det är jättekonstigt …

Så vad ska man göra i sommar?

– I min värld får folk se ut precis som de vill, men det viktiga är väl att att man frågar sig; ”Varför gör jag det här? För att jag själv tycker det är fint? På grund av samhällspress? Eller är det för en ledsenhet inom mig jag borde ta hand om?”, säger Camilla Thulin.

Håriga tider – trenden med hårborttagning

– Trenden med hårborttagning är inte ny. Rakande och ansande har funnits i många årtusenden och kulturer, säger Cecilia Wallquist, intendent på Nordiska museet, som för några år sedan hade en utställning om hår.

Det forntida Egyptens skönhetsideal var hårlöshet. Att ha en hårig kropp ansågs ociviliserat.

I antikens Grekland och Romarriket uttryckte man sin högre klasstillhörighet genom att raka sig och ansa sitt hår – även om de inte var fullt lika fanatiska som egyptierna.  Hårborttagningskurer kunde bestå av arsenik, fågelspillning och urin.

I mitten på 1800-talet kom modet där underarmarna visades. I skönhetsböcker gavs recept på kurser för att utplåna detta ”osnygga” armhår.

Vid 1900-talets början kunde hårborttagningsmedel för ansiktsbehåring köpas på postorder och sändes i diskreta sändelser.

På 20-talet – när det kvinnliga modet med helt armlösa klänningar spred sig – började vi ta bort hår i armhålorna. Rakhyvlar för kvinnor och Veet-kräm (varumärket lanserades 1922) kunde köpas i parfymerier. Rösträttskvinnor framställdes med tydliga mustascher i tidningens tecknade nidbilder, för att påskina att de inte var riktiga kvinnor.

40-talet var årtiondet när den tunnare nylonstrumpan fick sitt genomslag. Den var dyr, så de som inte hade råd rakade sina ben släta och målade ett streck med en penna där strumpsömmen skulle suttit för att det skulle se ut som att man hade nylonstrumpor.

Med 1950-talet och 60-talets badmode började ljumskarna bli aktuella för ansande, så att inget könshår skulle sticka ut utanför baddräkten/bikinin.

70-talet ses ofta som den fria hårväxtens tid, men det är en efterhandskonstruktion. Fokus låg snarare på rätten till sin kropp och sexualitet. Däremot var det inne för män att ha mycket hår på bringan, man kunde till och med köpa löshår och klistra på.

00-talet var årtiondet när stringtrosan fick fäste – och fokus hamnade på att ta bort könshår.

Källa: Nordiska museet

Av: Linda Newnham Foto: Fotolia/IBL/AOP

Omslag 7-17.indd

Detta är en förkortad version och du kan läsa hela artikeln i nya numret av Tara nummer 7/2017. Finns ute i butik nu.