I varje nummer av Tara svarar Clara Herngren och Moa Herngren på läsarnas frågor som rör hur det är att leva i en bonusfamilj.

Fråga: Jag lever tillsammans med en ny man och hans 12-åriga dotter sedan ett halvår tillbaka, jag har själv två barn som är 10 och 15.

Min sambos dotter bor hos oss nästan heltid eftersom hennes mamma flyttat till en annan stad och bara träffar henne varannan helg.

Dottern känns avig mot mig trots att jag verkligen försöker mitt bästa för att lära känna henne.

Hon frågar aldrig mig saker utan vänder sig alltid direkt till sin pappa. Dessutom behandlar hon mig mer eller mindre som luft och när jag säger till henne om saker blir hon sur.

Jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska närma mig henne. Jag tycker att vi ändå bott ihop i ett halvår och att hon vid det här laget borde ha tinat upp och accepterat situationen som den är.

Jag är jättekär i min nya man men helt ärligt undrar jag hur det här kommer att bli och om det kommer att funka.

Tacksam för tips.
Vänliga hälsningar,
Maria

Clara svarar: Det är en typisk situation som du beskriver och jag tror att många bonusföräldrar känner igen sig. Ni är ju som bonusfamilj betraktad väldigt ny. Ni har bott tillsammans i sex månader och förutom att det är en kort tid har det inneburit stora förändringar för alla familjemedlemmar.

Med det sagt tycker jag att det är helt normalt (om än jobbigt) att det känns svårt att få relationerna att fungera bra för alla i er nya bonuskonstellation.

Prova att prata med bonusdottern och beskriv hur du känner och tänker kring detta. Det är bra om du förbereder dig väl och tar upp det på ett icke anklagande sätt utan mer utifrån hur det blir för dig, som att du ibland tycker att det är lite svårt att veta hur du ska vara mot din bonusdotter.

Säg till exempel: ”Jag är ju precis som du ny i den här situationen och tycker ibland att det blir svårt”. Men fråga också hur hon upplever den nya familjesituationen och hur hon tycker att livet tillsammans fungerar.

Jag tänker också att det kan vara bra om du väljer dina strider och tar upp det som bekymrar dig mest och låta det som är mindre viktigt passera.

Tolvårsåldern är en känslig ålder och jag tror att många föräldrar med barn i den åldern kan känna igen det du beskriver.

Så här beter sig många även mot sina biologiska föräldrar men är man bonusföräldrar blir det extra känsligt och det är lätt att ta mer illa vid sig än om det vore ens eget barn.

Du beskriver ju också att du är väldigt kär i din man. Av den enkla, men väldigt viktiga anledningen, tycker jag att du ska kämpa vidare men vara beredd på att det kommer ta tid och ha tålamod.

Lycka till

NUVARANDE Bonusfrågan: ”Hans dotter behandlar mig som luft”
NÄSTA Så hittar du träningsbovarna