Det börjar med ett telefonsamtal. Clara, Carolins bästa vän är försvunnen. Men Clara är väl alltid borta, vill Carolin säga. Clara är född borta.

De har varit varandras förtrogna och bundsförvanter sedan åren på folkhögskolan, och sedan på Musikhögskolan. De har växt upp och gift sig, men sedan har väl varken kärleken eller vänskapen blivit riktigt som någon av dem tänkt sig. Nu står dessutom Carolin själv vid en avgörande vändpunkt i livet.

Anna Schultzes nya bok Att ringa Clara, får den ena efter den andra fantastiska recensionen. En bok om vänskap och kärlek, svek och förhoppningar.

När Carolin motvilligt börjar leta efter sin försvunna vän påbörjar hon samtidigt en minnesresa. Den tar henne inte bara tillbaka genom den långa vänskapen med Clara, utan tvingar henne också att skärskåda sitt eget liv.

För att förstå vad som har hänt med Clara, och för att finna sin egen plats i livet, måste Carolin ifrågasätta livets lyckliga stunder av närhet och samförstånd. Och av allt det andra, som är sorg, svek och oförmåga att kommunicera.

Att ringa Clara är en finstämd och exakt berättelse om utveckling, om hur händelser och människor påverkar och formar varandra under livets gång. Men framför allt är det berättelsen om en stor och inte helt okomplicerad vänskap.

Så här skriver Johanna Broman på Breakfast Bookclub om Att ringa Clara:

Hör upp!

Jag har läst en roman som faktiskt sitter som ett drömspel i min hjärna, fint och mycket tänkvärt. Liksom mjukt plingande, runt, runt snurrar det och släpper mig inte hur jag än försöker. Det kändes på en gång. Carolin och Clara, de två ungdomarna som möts i förberedande skola för högre musikstudier vid sexton års ålder. De är utlämnade till varandra på det internatboende utbildningen innebär. Båda vilsna på olika sätt. Båda beroende av just det den andra har att ge. I en svårförklarlig symbios lever de vägg i vägg, sida vid sida. Musiken har de gemensamt, Carolin på fiol, Clara på cello. Men framför allt har de fantasierna och längtan (och rädslan) efter livet som sen ska börja.

Vi får följa de bådas unga år genom den vuxna Carolins ögon, då hon refererar till deras historia för att försöka förstå det som nu händer. Varför svarar inte Clara? Varför kan hon inte bara vara som en vanlig människa? Bete sig som folk. Jag vill inte berätta mer, jag vill verkligen att ni läser själva. Jag tänker på alla med bipolär sjukdom, oroligt inre och oförklarliga mentala dippar. Och jag tänker att hur man än tolkar Anna Schulzes mjuka, musikaliska språk, är det en inblick i den mänskliga skörheten hon ger oss.

Missa inte, hörni.

Nej, den missar vi inte. Och missa inte imorgon då vi frågar Petra Jankov, grundaren av Breakfast Bookclub, om varför hon startade en frukostklubbsbokcirkel egentligen.

NUVARANDE Att ringa Clara – vårens snackis!
NÄSTA Vi hejar på Maria!