På Köpenhamns boulevarder råder gängkrig. Män skjuter män, män pinkar in revir i jakt på pengar, makt, respekt.
Det kunde vara öppningsscenen i en roman av Hanne-Vibeke Holst, men är tyvärr bister och brutal realitet våren 2009 i författarens egen hemstad.

Gängkriget kan tyckas fjärran från Elizabeth Meyers och Charlotte Damgaards mindre blodiga kamp på politikens arena i Hanne-Vibeke Holsts böcker, men det handlar i båda världarna om uttryck för en patriarkal kultur, om kontroll, om status och om prestige.
Om dessa ämnen har Hanne-Vibeke Holst talat och skrivit ända sedan den dag då hon – för ganska länge sedan – började fråga sig varför hennes pappa var mer värd än hennes mamma.
Hon ställer fortfarande samma fråga och ger sig inte förrän hon har fått ett bra svar.
– Jag kommer alltid att vara upptagen av kön, makt och ledarskap. Det är ett livslångt engagemang, konstaterar hon när Tara träffar henne i den etagevåning som utgör de två översta våningarna i ett vitkalkat sekelskifteshus i stadsdelen Frederiksberg.

På hennes vardagsrumsbord står en bukett gula påskliljor i givakt. En coffee tablebok om Hitlers hovfotograf ligger på ett sidobord strax intill en dvd med ”Sex and the city”.

I och med nya romanen ”Drottningoffret” avslutar Hanne-Vibeke Holst efter 1 800 sidor den trilogi som inleddes med ”Kronprinsessan” och fortsatte med ”Kungamordet”, båda framgångsrikt filmatiserade av Sveriges Television med Suzanne Reuter och Alexandra Rapaport i huvudrollerna.

Idén till första boken föddes när Mona Sahlin föll och utmanövrerades efter den så kallade Toblerone-affären.
Det är redan klart att även den tredje delen blir tv-serie och kommer att visas någon gång under nästa år.

Vad Hanne-Vibeke Holst har försökt att belysa i de tidigare böckerna är vilket pris en kvinna kan få betala för att få makt – och vad priset är för att inte ta makten.
Nu är frågeställningen en annan:
– Vad ska vi då välja? Om det är så hårt och kostar så mycket för oss kvinnor att ge oss in på den här arenan som är männens, vad ska vi dit att göra? Varför är det viktigt att vi ger oss in där? Det är det som jag försöker att besvara. Men nu ska jag hämta kaffe, säger hon och försvinner in i köket där en Barack Obama-magnet pryder kylskåpet.
Från en vägghängande stereo spelar Arne Domnérus ”Memories of you”.

Här i Danmark har du kallats radikalfeminist och hormonbomb. Tror du att du hade kallats det i Sverige?
– (skratt) Nej, det tror jag inte. Ni har ju feminister som är mycket mer radikala än vad jag är. Jag är mainstreamfeminist, ingen extremist. Jag tycker inte att män ska kastreras och jag skriver inga hämndböcker om mina tidigare älskare.

En ultrafascistisk grupp placerade dig på sin hatlista. Vad har du fått betala för pris för din kamp?
– Det var flera år när jag kände mig så ensam. Jag tyckte att det bara var jag som trodde på det jag gjorde. Det var hatkampanjer mot mig och hatlistor på internet där de skrev förfärliga saker. Jag fick telefonhot med sexuella trakasserier. Då och då tvekade jag på min förmåga. Om man om och om igen får höra att man är en dum idiot som inte kan skriva, ja, då tror man nästan på det till slut. Jag kanske inte kan skriva. Jag kanske är så där dum. Jag kanske är helt talanglös. De kanske har rätt. Så började jag tänka. Men jag har alltid haft många läsare och jag tänkte att även om jag är dum så kan inte hundra tusen läsare vara korkade. Och så tänkte jag på ett citat av Virginia Woolf. Hon blev ofta hårt ansatt av äldre, manliga kritiker och hon skriver i sin essäbok ”Ett eget rum” att kritik av kvinnliga författare oftast är kritik av kön. När jag påminde mig om det kändes det som en tröst.

Du har sagt att könskampen inte är lika lätt att föra i dag eftersom unga män är förklädda till feminister. Menar du att det var lättare att slåss mot våra pappor eftersom de var mer öppna i sin diskriminering av kvinnorna?
– Då visste man i alla fall vem man gick upp mot. Nu låter de unga som om de är feminister eftersom de säger att de är det och de tror själva att de är det. Men de flesta upprepar sina föräldrars beteendemönster. Problemet är att unga tjejer tror att de har moderna män och så har de egentligen inte det.

Men varför är det så viktigt, framför allt för kvinnor, att vara omtyckt av alla?
– Det är den stora kvinnosjukdomen. Att vilja älskas av alla. Det ligger i vår kultur att snarare än att bli erkända så vill vi bli omtyckta. Och det ligger i vår kultur att en kvinna värderas för vem hon är, medan en man värderas för vad han gör, efter handling. Och vi har vant oss vid hur vi ska vara för att betraktas som lyckade: söta, smala eller bra mammor. Inte efter vad vi presterar.

I ”Min mosters migrän” skriver du om din moster som till slut lämnade sin make och på köpet blev kvitt sin migrän. Tycker du att fler kvinnor borde lämna sina män?
– Det beror på hur männen är. Om de är förtryckande och kontrollerande, så självklart. Men det är inte så att kvinnor ska leva utan män. Jag kan inte tänka mig att leva utan min.

Bookyourlife - Kom på läslyxig lunch med Hanne-Vibeke Holst