Vad håller jag på med?
Jag vill tro att jag kan tänka klokt och logiskt. Att jag kan agera utifrån sunt förnuft och eftertanke.
Jag vet ju att familjen kommer att klara det här. De kommer att klara det här. De kommer att komma igenom det här,
Och ändå. Ändå har under helgen de små mikroskopiska motgångarna vält omkull mig. Som att det inte finns mjölk till kaffet. Såna saker.
I diskussion med flickorna har jag gråtit som om våra samtalsämnen i grunden är livsavgörande när det bara har handlat om att diskmaskinen ska tömmas.
Jag vill ju vara urstark imorgon. Jag vill möta mina vänner med ett leende, en lång kram och några ord som jag kan viska i deras öron. Jag vill inte välta för att radion på vägen ut till kyrkan spelar fel låt eller för att jag inte hittar en parkeringsplats.
Jag vill hoppa över morgondagen. Vill aldrig aldrig att den ska komma.
Samtidigt ser jag fram emot den. Ser fram emot att få vara en del av alla som samlas runt Linus och familjen. Att få komma i ett avsked men samtidigt få berätta att han alltid finns kvar någonstans runt omkring oss.
Jag vet att det blir en ljus stund. Jag vet att alla som kommer dit bär en liten bit av Linus med sig, på olika sätt. Och att kyrkotaket kommer att vibrera av hans låtar och av våra minnen.
Kommentarer
URL: http://osloskanskan.blogspot.com
Att tillåta sej att välta, är att vara stark. Stark på att man vågar vara "svag".
/Kerstin
Ullah: Jag satt just och tänkte på det. En väninna ringde och frågade hur det var i största allmänhet och jag kan inte låta bli att gråta. Men jag vill vara stark för dom. Jag vet att de får ta hand om många andra människors sorg. Jag ville vara på annat sätt. Men som du säger, det kanske inte är möjligt och då måste jag inte. Tack.
Cruella: Just det. Han har ju skrivit om det. Kanske det är samma sak nu. Tack för sms:et. Kramar.
Monica och Mumari: Tack :)
Du vet att du får gråta i morgon om det blir så. Du måste inte le.
URL: http://minkammare.blogspot.com/
Begravningar brukar vara fina. Ofantligt hemskt på förhand, men där har vi fantasin igen. Den som enligt din vän M, Linus pappa, kanske är lika bra att lägga ned eftersom den ändå alltid pekar åt fel håll.
Jag är med er i tanken i morgon. Och på onsdag 13.37.
Skriv kommentar
Annons:
Singel, mamma, rörlig, blödig, kreativ, positiv, eftertänksam, omtänksam, matglad, pratglad, skribent och entreprenör. Min allra första roman kommer på Wahlström & Widstrands förlag hösten 2010. Jag driver 1318.se och skrev en bok om självkänsla till en dotter som sedan blev en bok 2008. Jag tror att jag a lltid har bråttom bara för det är så mycket jag vill hinna med. Meningen med livet är döttrarna som är 16 pch 18 år. Vi tre bor mitt i Stockholm med katterna Bongo och Lisa men oftast längtar vi till Italien. Ja, inte katterna då ... men vi.
Jag har fått förtroendet att vara en av ambassadörerna för kvinnligt företagande under 2010. Läs mer om det på bloggen på Ambassaden!
/undersokningar/2010/hur-mar-du-nu/index.xml
När jag sprack ut i gråt när jag första gången efter ett dödsbesked träffade den efterlevande tyckte hon bara att det var skönt att se andra som kände. Det finns ju liksom inget rätt eller fel och jag gissar att du inte kommer vara ensam om att gråta. Det är ju en massa stresshormoner som sköljs ut med tårarna - inte något att hålla inne med. Stora styrkekramar!