Låt oss sluta le i en vecka
Det var Jocke som kom på att vi skulle ha en vecka helt utan smileys och det dröjde inte så länge innan många på twitter (inkl. jag) reagerade. Nu tror jag bestämt det är två läger. Ett läger som vill att vi ska tänka efter innan vi vårdslöst kastar ur oss känsloyttringar både hit och dit och ett läger som vill att vi ska hylla detsamma, att vi ska le i tid och otid och visa hur sura och besvikna vi kan vara i ett inlägg.
Häromveckan var vi några som på twitter guidade Gudrun Schyman till smileyfacit. Och jag var för ett tag sedan tvungen att förklarar för Rikard att jag inte var arg eller att det inte var en obscen gest jag skickade till honom när jag skrev :/
Det är viktigt för mig att lägga in en ton i det jag skriver. Det har jag möjlighet att göra i ett blogginlägg, det är lätt att "se" (oftast) vilken ton en person har i ett inlägg där antal tecken och ord är obegränsat. Men på twitter är det svårare. I ett sms likaså. Och när jag hade stresströskel nog att använda msn samtidigt var det absolut viktigt.
Ulrika är briljant. Hon visar hur det kan gå utan ett leende, en blinkning som visar en ton av ironi, hur vi kanske med värme driver med någon annan eller något annat.
Jag ler nästan jämt. Jag har svårt för att gå runt och vara sur. Jag tycker om att skämta och klarar av att bli skämtad med. Jag har en förkärlek för ironins genomtänkta gliringar och jag vill att de jag "pratar" med på sidor som twitter och msn ska se vad jag menar. Inte minst för att jag har ett begränsat antal tecken på mig.
Trollhare skriver så bra:
Någonstans saknar jag det där gamla sättet att uttrycka sig på, när jag använde ord och inte ansikten, och när det var viktigare att förklara HUR jag var glad än ATT jag var det.
Och jag tänker att det gamla sättet ... vad var det? Var det begränsat till 140 tecken och skulle jag då klara av att meddela mig och göra mig förstådd med en stor tumme på alldeles för små knappar på en mobiltelefon? Visst har vi anpassat sättet att skriva efter de medel för kommunikation som vi använder.
Däremot ser jag inte behovet att i ett blogginlägg använda smileys. Inte heller i mail till folk. Aldrig någonsin ever i arbetet.
Men jag vill gärna göra mig förstådd, få mottagaren och läsaren av mina små korta tweets att förstå mitt tonfall. Jag är angelägen om hur mottagaren av det jag läser uppfattar mig. Och jag kan, till de jag känner lite bättre, bara skicka ett leende, säga heja heja och slänga in en blinkning för att jag vill förmedla en känsla. Det hade jag kunnat göra i ord också. Men inte med en del av de kanaler jag använder, där vi från början blir vana vid och begränsade till att kommunicera kort och kärnfullt.
Som så många gånger i andra sammanhang. Kommunikation med olika människor kräver sitt språk, sitt uttryck, sin stil. Olika kommunikationskanaler kräver sitt språk, sitt uttryck och sin stil. Om vi inte vill bli mentalt stelopererade utan fortsätta vara tänkande människor som är lika sociala på sociala medier som irl.
.
Fler som skrivit om smileys
Kommentarer
URL: http://twitter.com/macdanne
Jag håller med dig i det du skriver. Precis som i livet utanför internet, så uttrycker vi ju oss på olika sätt. Det finns ju många på Twitter som gjort jämförelsen med t.ex kroppsspråk. En den har ett ganska stelt kroppsspråk, medan andra gestikulerar vilt under samtalet.
Jag har absolut inget emot dem som väljer att köra med #nosmiley, den här, men jag väljer själv vad jag vill göra. Jag vägrar att låta andra bestämma hur jag ska uttrycka mig.
Jag håller fullständigt med @jocke, om att smileys alltför ofta missbrukas. När jag började med datorer så fanns ett fåtal smileys, för att uttrycka om man var glad, ledsen eller ironisk.
Nu finns det smileys föreställande Homer Simpson, snubbe med solbrillor med mera. Var är det man vill säga med dem? Fyller de egentligen någon funktion? Jag tycker att många smileysar inte tillför något till en konversation, men däremot att en enstaka smiley kan förstärka det man vill få fram, precis som kroppsspråk kompletterar det talade språket.
Skriv kommentar
Annons:
Singel, mamma, rörlig, blödig, kreativ, positiv, eftertänksam, omtänksam, matglad, pratglad, skribent och entreprenör. Min allra första roman kommer på Wahlström & Widstrands förlag hösten 2010. Jag driver 1318.se och skrev en bok om självkänsla till en dotter som sedan blev en bok 2008. Jag tror att jag a lltid har bråttom bara för det är så mycket jag vill hinna med. Meningen med livet är döttrarna som är 16 pch 18 år. Vi tre bor mitt i Stockholm med katterna Bongo och Lisa men oftast längtar vi till Italien. Ja, inte katterna då ... men vi.
Jag har fått förtroendet att vara en av ambassadörerna för kvinnligt företagande under 2010. Läs mer om det på bloggen på Ambassaden!
/undersokningar/2010/hur-mar-du-nu/index.xml
MacDanne: Bra formulerat: "Nu finns det smileys föreställande Homer Simpson, snubbe med solbrillor med mera. Var är det man vill säga med dem? Fyller de egentligen någon funktion? Jag tycker att många smileysar inte tillför något till en konversation, men däremot att en enstaka smiley kan förstärka det man vill få fram, precis som kroppsspråk kompletterar det talade språket."