Men orka!

Jag fattar inte varför vi så ofta ska krångla till det?

Twitter och bloggar och andra sociala medier är inte krångligare än någonting annat som har med människor och relationer att göra.

Jag får ofta frågan vad jag bloggar om. Och ännu mer ofta får jag frågan vad jag gör på twitter. TWITTER? Och så vrider den personen jag pratar med på munnen så det ser ut som om hon/han hällt in en tesked salt.

Och så går folk igång.

Ameh herregud har du inget liv?
Men stackars, är du så ensam?
Fy fan vad stressigt att hålla reda på folk på twitter typ.
Skaru verkligen skriva om allt liksom?
En blogg – vad är det dåra? En dagbok eller?

Jag är så evinnerligt trött på dessa saltvridna miner. Ska vi verkligen behöva krångla till det enkla så till den grad att det blir jobbigt?

Jag har alltid varit social. Tycker mycket om att umgås med andra människor, är nyfiken och sugen på att lyssna och lära mig mer, samtala och dividera, babbla och prata. Det har jag gjort på arbetsplatser i all evighet. Förr var det kutym att man drack kaffe, oavsett om man gillade kaffe eller inte, kl. 14.30. På arbetsplatser pratade man över vadderade och knappt ljudisolerade skrank, man knackade på en dörr, satte sig i en stol och småpratade. Om det man kände just då och med. På så sätt lärde man känna varandra. Mycket eller lite. Beroende på samtalsintensitet och intresse för andra människor, deras upplevelser och kompetens och erfarenheter.

Men nu ska detta babbel och småprat och angeläget utbytande av kunskap och erfarenhet a-n-a-l-y-s-e-r-a-s.

Ameh vaddå? Du kan ju inte lära känna någon på nätet liksom? Sjukt liksom.

Jo, det kan jag. Och det är en mer ärlig och genuin kontakt om man ser till vad som verkligen är intressant och betydelsefullt. Jag får nämligen möta folk genom bloggen och twitter som jag inte vet något om till en början. Som jag inte ser. Som jag inte redan innan jag yppar första kommentaren till, har bildat mig en omedveten uppfattning om grundat på yrke, ålder och status.

Mina undermedvetna värderingar i utseende och yrke och status, som kickar igång utan att jag vill eller tänker, blir satta ur spel och det är då jag får de mest underbara möten med andra människor. De jag mött öga mot öga, tack vare min blogg sedan 2004, är de vänner jag håller närmast och tätt intill. För de känner mig som få andra gör. Och jag har fått lov att skapa en relation till dessa människor utifrån inga som helst värderingar som skulle kunna störa.

För jag får ett möte i ett tomrum som gör att varje människa blir intressant för vad den har att säga, hur den bemöter mig, vad den tycker och vill och kan. Och jag har ingen aning om någonting annat än detta. Det gör mina möten på internet mer värdefulla än de möten jag har irl. Faktiskt.

Jag kan enkelt säga att några av mina närmaste vänner idag, är vänner jag ALDRIG skulle ha träffat om jag inte hade varit nyfiken på internet. Lätt. Och DET är en rikedom icke att förakta.

Jag tänker inte säga det som alla jag pratar med frågar: Vad är det för folk du möter på nätet? För det svar man vill ha är: Jo, det är en snickare, en IT-tekniker, en miljonär, en skosäljare, en journalist, en personlig assistent. För DET ÄR INTE VIKTIGT!

Det viktigaste, och det som gör att jag högt värderar min egen närvaro och nyfikenhet på nätet, är att jag får möta människan. Inte yrket. Inte etiketten. Jag får möta det som den människan egentligen står för. Oavsett.

Och ja, det är babbel ibland. Det är allmänt mänskligt struntprat ibland. Det är någon som, precis som på kafferasten på Nyman & Schultz 1985, kommer in och berättar att han grillade jävligt goda korvar igår. Det är någon som berättar om en framgång, en lyckad affär, som initierar till en debatt i ett angeläget ämne, precis som i vaktmästarrummet på Sheraton i slutet på 90-talet.

Jag orkar inte krångla till det så förbannat. Är du nyfiken på andra människor och den kunskap och erfarenhet och de känslor och upplevelser andra människor har och bär på så ska du hålla till även på internet och inom de sociala nätverk som finns. Där händer det saker. Inte minst – och kanske allra mest – för mig själv.