I hate 18 år

Jag kunde faktiskt förut (och tillämpade det då och då) säga: "Det får du göra när du är 18." Det blev en bekväm självklar uppskjutning av saker som den äldsta kommit på under åren. Som typ att pierca sig i naveln. Eller tatuera sig.

Den 27 mars åker 18-åringen till Prag tillsammans med en väninna. De har ett jätteprojekt i skolan och ska bedömas och synas utefter hur de producerar en guidebok. Över Prag.

De ska vara där i 4 dagar och kartan och planen de gör upp nu visar att de ska avverka he-la stan. Dag som kväll. Natt vill jag inte tänka på.

- Men jag vill inte att ni är ute på kvällarna?! säger jag.

- Mamma. Lägg av. Vi ska ju gå runt på så många klubbar och barer som möjligt ju!

Och det är nog här ungefär som jag drar igång alla mindre väl underbyggda fördomar om maffia och blåa tabletter som kan läggas i drinkar. Om försvunna människor och kanske jag sa något om att Prag är en av världens farligaste städer.

- Vi har en plan, det är lugnt. Vi ska inte stanna i mer än 10 minuter på varje bar.

Jag vet att hon klarar sig. Och att väninnan och hon är mer än sansade. Men alla andra! Och jag kan inte ens säga att hon får åka till Prag när hon är 18. Bara sitta hemma. Och jag vet att om jag inte får tag på henne på mobilen så kommer jag att ringa väåninnan och får jag inte tag på henne kommer jag att ringa väninnans föräldrar och sen ringer jag väl hemvärnet. Eller nåt. Jag hatar verkligen sånt här.

Lätt illamående

Jag står på benen idag. Fortfarande fullständigt tjock i skallen, trögtänkt och ljusskygg. Illamåendet lättade igår kväll men så kommer 18-åringen med det här och så kom illamåendet tillbaka.

Studenten? Nu? I år?

Näe. Vänta lite nu.

Man får det man ber om

Skrev väl något korkat om att jag aldrig blev sjuk.

Men det är jag nu.

Återkommer.

Godnatt.

Mera Kap Verde

Öknen är nästa stopp på en av turerna. Det är så läckert! Och ni måste måste hoppa i dynerna.

Det enda som var en miss var att vi inte kunde stanna längre där.

Vidare i jeepar till Santa Monicastranden och jag har aldrig i livet upplevt en sådan plats. Orörd. Mäktig. Bara havet och vi, några stycken som var på besök. Så mäktigt.

Det här är en liten bild på en dotter som inte trodde att vågorna var så starka och stora och gick så högt upp som reseledarna sa. Ett par flip-flops var på god väg till Brasilien.

Nej. Inte läge att vingla i de strömmarna.

He-elt otroligt.

Vi åkte till Boa Vista och bodde på Blue Village Riu Karamboa. Det var sju fantastiska dagar och faktiskt lite  tungt att lämna efter en vecka.

Kan inte bli bättre än så!

Underbara vänner ska åka till underbar plats. De ska till precis samma ställe som vi var på för ganska precis ett år sedan. En plats som alltid kommer att ligga långt in i hjärtat för det överträffade precis allting vi hade kunnat drömma om.

Det är en perfekt plats för familjen som ska dit nu.

Njut.

Strax innan lunch. Världens drag i poolen. Vi satt på oarkettplats och stoppade i oss lunch.

Tidig morgon. Makalöst. Det var makalöst.

Trots en vecka på ett ställe kommer ni inte att tröttna på maten. Never.

Ni kommer att fatta när ni flyger in över ön. Och gör en sväng ovanför det turkosa vattnet och den vita stranden. Ni kommer att fatta att det är Aladdins sandslott ni ska bo på. Det är så väldigt läckert!

Och jag tänkte på det ... marken är nog billig där. Hotellets område är lika stort som Täby. Typ.

I en av alla byggnader runt hotellet finns hotellets gym & spa. Värt varenda minut, varenda krona, varje besök. Även om flickorna bara fick lite manikyr och jag bara satt i solstolen i skuggan. Ville man gick det bra att springa 5 mil på löpbandet med utsikt över havet. Löpning någon annanstans blir nog i så fall på gatan till flygplatsen. Och tillbaka typ 15 gånger. 

De verkar vara schyssta mot hundarna (jag har koll ... ) och mitt på dagen blev det törstigt på stranden.

Ta en av ö-turena kära familjen! Det var en häftig upplevelse. Börjar med en skola. Värt besöket. Fråga killen i det här huset hur fort han snajdar ihop keramikkruka typ 70 cm hög.

Jag lägger upp fler bilder imorgon! Utflykten är ett måste.

Ordningen är återställd

16-åringen är frisk men utmattad. 18-åringen har flyttat hem igen. Vi åt nyss en gemensam middag. Första på många dagar känns det som.

Faran är över.

Det här är ju ingen modeblogg

Varje år har vi sagt att vi ska sitta upp och titta på Oscarsgalan och varje år somnar vi, precis som vanligt, inför en helt vanlig måndag då det inte är jättekul att vara jättetrött.

När jag jobbade på Egmont var det en helt annan sak. Beroende på vilket filmbolag som hade flest nomineringar avgjordes plats och arrangemang för att följa galan och festa. Kön av vackra kläder och prisutdelningarna med motiveringar och efterföljande tal är faktiskt värt en hel natt. Eller var. Kanske det har med åldern att göra.

18-åringen flyttar hem igen idag. Hon har varit på flykt undan vinterkräksjukan som 16-åringen kommit igenom nu. Hade 18-åringen varit hemma hade vi nog suttit uppe och tittat tillsammans för själv har jag svårt att hålla mig vaken. Kanske nästa år.

Mer om Oscarsgalan:
Överskådligt och med fokus på alla klänningar i norsk tidning på nätet
The Hollywood Reporter

Omvänt

Från att ha sprungit och .... ja .... ordnat saker under dagarna med 16-åringens maginfluensa springer jag nu benen av mig för att fixa mat till en fortfarande utmattad men vrålhungrig dotter.

Vi ser ljuset i tunneln

Tunnel bestående av täta toalettbesök, avslagen cocacola, vatten med sugrör, Imodium och febernedsättande börjar visa en öppning på andra sidan. 16-åringen mår inte sämre utan nästan bättre. Alldeles nyss planerade hon kommande middagar:

- Jag vill ha sån där torr kyckling och pommes frites till.

Det blir bra det här. Och jag står fortfarande på benen.

Så fick vi också en släng av sleven

16-åringen var tillsammans med en vän hos några andra vänner igår kväll. Den vanliga ramsan med förmaningar om allt som är livsfarligt följde med henne på vägen ut till Vendelsö.

Mitt i natten när de kom hem sa jag hej och godnatt. Och gick och la mig. Minns nog att jag precis hade sjunkit in i den där svindlande sköna sömnen när 16-åringens kompis kom in i mitt sovrum och sa att det nog var bra om jag kom.

Med tanke på det jag kom in till plus det faktum att de hade varit ute på någon fest hos några vänner var min första kommentar ungefär så här intelligent:

- Men!? Har DU DRUCKIT?

Jag torkade och startade tvättmaskinen mitt i natten och gick tillbaka till 16-åringen med laddade vapen. Nu j***r alltså. Typ så.

Så såg jag i hennes ögon och hörde hur hennes kompis bedyrade allt när jag la handen på 16-åringens panna och brände mig.

Det blev en lång natt och vi vandrade från säng till säng, från rum till rum. Jag oftast med gummihandskar på händerna och 16-åringen oftast med handen för munnen och panik i blick.

Nu är klockan halv tio på kvällen och hon sover igen. Har varit uppe och gjort det hon måste i några omgångar. Och lite till.

Hon har 40,2 i feber och yrar om julafton och att hon inte ätit på tre dagar. Jag matar med vätskeersättning, avslagen cocacola och äppeljuice och flytande alvedon.

Hon är liten liten. Och jag sitter i sängen intill och stryker över håret. Och har konstaterat att jag inte har hela vitpepparkorn hemma som man uppenbarligen ska ta en näve av och svälja för att mota maginfluensan i dörren.

Det kan bli en lång eller lugn natt.

Vi får se hur det här går.