Vilka vill ni ska stanna kvar i butiken?

Jag går in på H&M för att gå runt bland ställningar med vinterkläder på slutrea och vårkläder som börjat leta sig fram till en plats.

Ingen tid att passa, lite strosande, kanske en kaffe efteråt. Det är varmt och skönt, inte så mycket folk, lagom för mig när jag bara vill ägna tid åt att titta. Kanske köpa något. Kanske köpa skitmycket.

Efter 12 sekunder inser jag att jag måste ut. Det skriks och stressas och dunkas. Jag håller på att bli galen. Och det är för att man valt någon j***a musik, och det slår mig att hallå, vad trodde jag? Var det så länge sedan jag var och handlade kläder att jag hade glömt bort att man strävar efter att STRESSA ut kunderna ur butiken?!

Klockan är runt 18.30 och musiken dunkar (se länk ovan). Jag sliter åt mig en blus jag vill prova men hänger tillbaka den på väg till provrummet. Jag står inte ut.

Vilken sorts kunder vill ni behålla i butiken?  Vill ni ens behålla någon? Jag kommer in efter en lång arbetsdag och har äntligen en liten liten stund för mig själv och inte f*n vill jag få stressmage och hjärtflimmer av musiken?! Med en snabb koll genom butiken kan jag försäkra er om att det inte fanns en enda som njöt.

Jag vet nog att man i butiker sprayar med doft av nybakt bröd för att vi ska lockas. Det funkar. Men ska ni köra musik i butiken får ni nog målgruppstänka ett varv till.

Hade H&M lugnat ner sig, anpassat musiken på damavdelningen till sina kunder hade jag med all säkerhet stannat. Och handlat upp några 100-lappar.

Istället lämnade jag snabbt. Gick in på MQ istället och handlade. De renoverar butiken just nu och lyckligtvis också högtalarsystemet.

Vad håller jag på med?

Jag vill tro att jag kan tänka klokt och logiskt. Att jag kan agera utifrån sunt förnuft och eftertanke.

Jag vet ju att familjen kommer att klara det här. De kommer att klara det här. De kommer att komma igenom det här, 

Och ändå. Ändå har under helgen de små mikroskopiska motgångarna vält omkull mig. Som att det inte finns mjölk till kaffet. Såna saker.

I diskussion med flickorna har jag gråtit som om våra samtalsämnen i grunden är livsavgörande när det bara har handlat om att diskmaskinen ska tömmas.

Jag vill ju vara urstark imorgon. Jag vill möta mina vänner med ett leende, en lång kram och några ord som jag kan viska i deras öron. Jag vill inte välta för att radion på vägen ut till kyrkan spelar fel låt eller för att jag inte hittar en parkeringsplats.

Jag vill hoppa över morgondagen. Vill aldrig aldrig att den ska komma.

Samtidigt ser jag fram emot den. Ser fram emot att få vara en del av alla som samlas runt Linus och familjen. Att få komma i ett avsked men samtidigt få berätta att han alltid finns kvar någonstans runt omkring oss.

Jag vet att det blir en ljus stund. Jag vet att alla som kommer dit bär en liten bit av Linus med sig, på olika sätt. Och att kyrkotaket kommer att vibrera av hans låtar och av våra minnen.

När ungdomar gör skillnad

1337 betyder någonting viktigt. Vi som är skitgamla har kanske inte koll men det hade Linus.

På tisdag begravs Linus. Det kommer att vara fullt i den kyrkan. Och en större del av bänkarna kommer säkert att reserveras för Linus kompisar.

De avtryck som Linus har lämnat bland sina vänner kommer att synas i evigheters evigheter. Jag tror faktiskt att han har påverkat flera människor som tack vare hans särskilda sätt och omtanke sprider det vidare, gör gott och påverkar till det bättre.

Läs vad Martin skriver idag. Och klicka vidare till den grupp på Facebook där några medlemmar är Linus vänner. Och se vad de tillsammans har gjort för att hedra Linus. På ett sätt som kommer att eka i himlen.

Ingenting hade varit möjligt om inte Linus vänner hade gått tillsammans för saken och påverkat. Visat att det går, visat vad goda krafter kan göra. Inget hade varit möjligt om inte Tibble kyrka hade visat en förståelse för en ungdomskultur som förmodligen ligger långt ifrån varenda bibelord vi kan komma på.

Och ingenting hade gjorts om inte Linus var den han var.

Jag tror klockor ringer utifrån hur vi lever. Jag tror att vårt liv och hur vi väljer att vara med och mot människor ringer långt långt efter att vi inte finns kvar. 

På tisdag kommer en hel by och många många fler att hedra Linus. På onsdag kommer klockorna att ringa för honom. Kl. 13.37.

Tankar

Försöker göra det nu. Tanka. Och tänka. Det är tomt i huvudet och jag är trött i kroppen. På tisdag är det begravning och jag önskar jag kunde lyfta bort allt det tunga från familjen.

Mer om bloggalan

Mer skvaller och uppdateringar och information om bloggalan finns hos Deeped, Ulrika (som förvisso skriver om ICAStigs sextyrakasserier), Binerobloggen, Linda, Mumari och så inte minst ... Heja Abbe som drog ner mest jubel tillsammans med Farmor Gun.

Nu ska jag köra runt några varv med tvättmaskinen på tvättvinden.

Mitt i minglet

Det kunde ha varit tvärtom eller helt skittrist men när jag träffar blogg- och twitterkompisar blir det alltid bara roligt, varmt, hjärtligt och skitkul. Det var ju bara därför jag gick på Stora Bloggprisgalan.

Liten miss där av fotografen för att jag inte blev fotad intill Henrik Schyffert. Istället fastnade jag på egen bild med likblekt ansikte. Sandra var snabb att skicka skräckbilderna till min mobil. 

När jag träffar bloggvänner första gången blir det alltid lite ... tveksamt. Man vet inte vart man ska börja dialogen. Tar man i hand och presenterar sig typ? Alltid blixtsnabba tankar som åker på däng när man faller varandra om halsen och tar vid där den många år långa dialogen på nätet tog en paus för mötet ansiktet mot ansikte. Att jag sedan får tankevurpor när jag ska nämna nämnd bloggare vid sitt riktiga namn är en annan sak.

Något av det bästa på hela kvällen var att få träffa Abbes pappa som vann kategorin Vardagsliv och fritid. Grattis så väldigt välidgt innerligt mycket! Men jag hade önskat att det fanns två sådana priser. Eller ett alldeles särskilt också till sötaste Innan du fanns.

Så fick jag träffa och babbla med Mymlan, Älskade dumburk, Deeped, Mumari, Nikke Lindqvist, Ulrika, Stationsvakt, Kulturbloggen , En annan sida och många fler.

Jag tog inga bilder men det var det många andra som gjorde. Just nu ligger bilder hos Ulrika och Stationsvakt (se länkar ovan).

Fel fel fel

Vi har valt ett blomsterarrangemang till Linus begravning. Det känns bara fel fel fel. Det går inte att välja blommor till en begravning. Det är svårt att välja blommor till en begravning. Så jag tänkte på Linus. Och valde blommor till honom. Det är kanske så man ska göra. Jag vet inte. Det är ju bara fel allting.

Halvtid med ett gäng kvinnor

Här ligger artikeln med de sex kvinnor jag intervjuade om halvlek och halvtidsvila.

Vackra, kloka Isabelle. Som var så orolig för hur hon skule se ut på fotografierna. Men som blev precis lika snygg som hon är!

Helene som jag hittade via en gammal bloggvän när vi särskilt letade efter en kvinna som arbetade inom skola eller förskola.

Och världens bästa allra finaste syster som ser ut som den ängel hon är.

Med Lia satt jag i höstsolen utanför ett café. Vi pratade så mycket och så länge om allt möjligt så att tiden flög iväg och plötsligt satt jag och åt lunch med henne, Mikael Persbrandt och Sanna Lundell. SOm inte var mindre genomtrevliga dom. 

Kloka hjärtevarma Sara som jag har lärt känna genom bloggen för många år sedan. Som jag har ringt och pratat med och som jag frågat om råd och som jag träffat och fikat med och som jag hoppas att jag alltid får ha som vän.

I studion hade vi smått vettlöst kul när Åsa skulle fotas. Hon var värsta superproffset. Och fullständigt prestigelös och bubbligt glad hela tiden. 

Tack alla kloka, smarta och vackra för att jag fick intervjua er en stund och tack Theresia för att du tar så fina bilder och tack Yvonne för att du målar oss alla så att vi ser ännu snyggare ut.

Att banka in vett och förnuft

16-åringen och jag har många saker vi inte är överens om. De allra flesta (alla?) är sådant som rör sådant jag vill att hon ska göra men som hon inte har en enda mikroskopisk lust att diskutera.

Hon somnar sent. Och går upp tidigt. Vissa nätter får hon 6 timmar på kudden vilket resulterar i att hon stensomnar när hon kommer hem från skolan.

Så säger jag det. Och hör hur föräldratjatet ekar mellan väggarna:

- Du måste ha minst 8 timmars sömn för att du ska orka på dagarna!

Och möts inte av någonting annat än en bergvägg.

- AMEH SLUTA TJATA JAG FIXAR SJÄLV OCH LÄGG DIG INTE I!

Jag tänker att hon förstår själv. Learning by doing liksom. Jag tänker att snart fattar hon. När hon somnar klockan 16 över skolböcker och dator.

Men inte.

- Du måste ha minst 8 timmars sömn för att du ska orka på dagarna!

- AMEH SLUTA TJATA JAG FIXAR SJÄLV OCH LÄGG DIG INTE I!

Kanske om jag låter det gå ett par hundra år. Möjligen förstår hon då att sömnen gör allt. Gör henne pigg, mindre värk i nacken, bättre humör, mer ork och-så-vidare.

Eller så står jag fast. Och det kommer i så fall att sluta med att jag måste bära in henne till sängen och surra henne där runt 22 på kvällen.

Och hon är ... mycket starkare än jag.

Förslag?

På lite festligheter alldeles själv

Jag ska på party ikväll. Stora Bloggpriset ska delas ut och jag kliver in helt på egen hand. Men det finns ett rejält gäng underbara bloggare där som jag ska möta upp.

Jag går gärna ut själv. Många undrar varför och hur det skulle kunna vara särskilt roligt att gå ut själv. Men det är det. Inte minst för att jag får bestämma själv. När jag ska gå, hur jag ska ta mig dit och när jag ska gå hem. Behöver bara ta hänsyn till mig själv. Det är riktigt trevligt. Och så kan jag alldeles på egen hand bestämma om jag ska ta en sväng förbi Lindas event innan också.