Jessika Gedin ”Jag har alltid varit en kaxig jävel”

Snygg, smart och ett hårburr som provocerar. Jessika Gedin firar 20 år som Spanare i radion och har nyligen dragit igång sin tolfte säsong av litteraturmagasinet Babel. Taras Åsa Holmström har träffat programledaren som predikar lättjefull lust, fasar för att inte längre vara sexobjekt och som älskar oss läsande kvinnor mitt i livet.

jessika_gedin_artikelbild

Jessika Gedin

Ålder: 47.
Familj: Konstnären Pål Hollender och deras dotter Isa,
13 år.
Bor: Vasastan, Stockholm.
Gör: Programledare för litteraturprogrammet ”Babel” och
Nobelsändningen i SVT. Spanare i P1.
Intressen: Knarkar tv-serier! Till exempel ”Orange is the new black”, ”Poirot”, ”Mr Robot”. Och bakar.
Avskyr: Självhjälps­litteratur.


Glömsk och SEN. Jag kommer en akademisk kvart efter utsatt tid. Förlåt!

Jessika Gedin messar, jag svarar ”Gör inget!”. Vilket är helt sant. Avskyr tidsfascister, är själv ofta sen och har också stressat till vårt möte. Glömsk syftar på att hon bett mig påminna om mötet någon dag innan.

Kanske lugnad av min toleranta inställning blir kvarten två. Jessika glider in i svart polo, långbyxor, hellång blommig kappa, rejäla skor. Eller rejäla, fel ord. Stora. Tunga. Men så klart speciella, något extra.

Kläder är viktigt för Jessika, hon bär alltid svensk design berättar hon senare när hon slänger upp fötterna på kafébordet för att visa skorna av märket Gram. Hon ser sval och blek ut i värmen, och vänlig.
– Migränmorgon, förklarar hon.

Jag får omedelbart dåligt samvete för att hon plågat sig ut på stan. Försöker som en annan morsa propsa på att hon måste få något i sig.
– Vill bara ha svart kaffe.

Bestämd. Det blir två enkla fika. Vem vill förresten sitta där och smula bröd omkring sig på papper och kläder? Inte Jessika i alla fall.

Hon är en sådan kvinna som lätt kan ge oss andra kvinnor viss livsångest. Lite för smal, smart och snygg. Röda läppar och burrigt hår, genomtänkt i varje plagg.

En sådan som syns, tar plats och förpassar oss andra till en skamvrå full av för platta frisyrer, för blommiga sommarklänningar, för fega läppstift och bullar mellan tänderna. En sådan kvinna man kanske egentligen helst vill dissa en aning. Som vi kvinnor lätt gör innan vi känner varann. Men den känslan infinner sig inte alls.

Hon är avväpnande på något sätt. Avslappnad. Och det är klart, det är hennes jobb. En proffsig intervjuare som Jessika Gedin kan inte göra män­niskor rädda och avvaktande, det blir inte bra. Men som alla kvinnor som sticker ut får hon sin lilla dos av hat.
– Det handlar mest om mitt utseende, att jag är ful, eller skrattar fel. Är inte det ouppfostrat?

Irriterat fnys. I Jessikas fall är det inte främst ”vita kränkta män” som känner sig provocerade av en kvinna som tar plats. Det är andra kvinnor.

Hon berättar om en litet gulligt vykort med glitter och blommor som kom efter Nobelsändningen i SVT (där ett antal duktiga men också snygga kvinnliga programledare guidade oss genom prisutdelningen). Jessika hade en uppseendeväckande klänning med broderade citat av Bob Dylan, och hela det praktfulla håret utsläppt.

Efteråt kom det glittriga vykortet från en anonym syjunta någonstans i Sverige. Med mycket bestämda synpunkter på Jessikas hår. ”Fult, ja faktiskt vidrigt.”

Kortet avslutades med de oskyldiga men samtidigt hotfulla orden Klipp, klipp, klipp … Komiskt och samtidigt skrämmande. En militant syjunta, små ondsinta tanter beredda att ta till saxen så fort något eller någon inte passar? Ett ämne för skräckmästaren Stephen King. Jessika citerar sin moster:
– Vad som än händer i livet blir det alltid lite bättre med läppstift.

Men hon är aldrig överdrivet målad. Fransk makeup, som hon själv säger. Läppstift och puder. Men en illröd mun kan räcka för att provocera. Och så vikten.

– Jag är väl lite för smal, men kämpar inte med vikten. Jag är uppväxt i ett supermatriarkat där alla pratat om sina kroppar under hela min barndom. Jag bestämde mig tidigt för att inte noja, eller åtminstone inte så andra hör. Men det betyder så klart inte att jag inte drivs av samma självhat som många andra. Jag är bara ointresserad av att prata om det.

Har du någon åldersnoja? Undrar jag, och tänker sedan hjälp, det var kanske en förolämpning, hon är för ung för det, inte ens 50. Men svaret kommer snabbt:
– Jag har alltid ålderskriser. Det är ju helt ocharmigt att bli äldre. Ett sluttande plan. Minnet. Kroppen. Stjärten. Allting faller. Det är vidrigt.

Det kan vara jobbigt att bli behandlad som sexobjekt. Men ännu jobbigare att plötsligt inte bli det.
– Ja fy, det är ju hemskt att inte vara sexobjekt, säger hon och vi skrattar.
För precis så kluvet är det.

Jessika har ironiserat om att hon ”driver en kamp mot hälsosamhället”.
– Folk skaffar jättemycket muskler. För vadå? Många njuter ändå inte av sina kroppar. Jag tränar inte och klarar inte av gym, den där kollektiva grejen.

”Men promenerar till jobbet”, erkänner hon nästan motvilligt. En befriande oduktig människa, i alla fall på det fysiska planet. Hon gjorde en spaning i radio om kolhydrater. ”Älskar pasta!” Det var en öm punkt, folkhälsosverige reagerade med omedelbar upprördhet. Det är inte okej att älska pasta. Just nu.

– Det är som att vår utgångspunkt alltid är att det är något fel på oss och våra fullt fungerande kroppar. Hur orkar vi se oss själva på det viset? Jag är också fåfäng och vill inte släppa celluliterna fria. Men som grundinställning är det dumt att vara kroppsfixerad. Perfektionism är fascistiskt.

Och så tillägger hon, nöjt:
– Jag älskar många dåliga saker. Socker, fett, nikotin, slask-tv.
Lust i stället för plikt, viktigt. Även med böcker.

– Läsning ska vara en njutning. Jag är väldigt försiktig med att predika nyttan av att läsa. För mig handlar det inte om längtan efter kunskap, utan längtan efter liv. Litteratur är inte råkost och fibrer, tvärtom, när den är som bäst är den inte nyttig alls.

Drömjobbet kom med ”Babel” 2012, efter dippar och depp med trista jobb och motgångar. Hon hade varit aktuell för jobbet en gång tidigare men nu var det dags.

– Jag älskar ”Babel”!
Nästan ropar hon spontant och, jag hittar inget bättre ord, lyser. Äkta kärlek.

– Vi skrattar jättemycket och har de bästa bokdiskussionerna. Jag tycker kanske inte alltid om alla böcker eller alla jag intervjuar, men jag är alltid nyfiken. Det viktiga är att hitta samtalet, en kontakt. Det kan vara svårt att beundra någon för mycket och kan bli en bättre intervju om jag har frågetecken kring boken. Det viktigaste är att aldrig ljuga om litteratur, säger hon och ser plötsligt sträng ut.
Aldrig bli inställsam, låtsas gilla.
– Det jag vill är att väcka tittarnas nyfikenhet.

Tittarna, det är vi, ”kulturbärarna” som Jessika säger. Vi medelålders kvinnor, vi som läser mest, köper flest böcker, tittar mest på ”Babel”, vi som är nyfiket lagda redan från början. Det är för oss hon jobbar, lojaliteten är tydlig.

Att påstå att hon är besatt av böcker är nog en blek underdrift. Hon lever dem. Med dem, i dem, för dem. Hon läser minst tre i veckan. Finns det något trix att hinna? Snabbläsningskurs? Undrar jag förhoppningsfullt som tycker det är ett problem att romaner på några decennier växt till tredubbel tjocklek. Men nej, inga genvägar.

– Jag läser inte särskilt fort. Men hela tiden, överallt, på bussen och toa, i köket och bankomatkön. Antecknar, stryker under, gör hundöron.

Familjen tycker nog inte alltid att det är så kul, säger hon men verkar inte direkt tyngd av skuld. Det hade sannolikt känts värre om bekännelsen gällt tv-spel. Eller bingo, funderar jag. Besatt av bingo, inte okej. Men läsning är ok, man blir väl en bättre människa? Lär sig saker, förstår, funderar, utvecklas?

Det är inte så säkert, säger Jessika. Hon värjer sig tydligt mot nyttoaspekten. Men berättar i nästa andetag om forskning som visar att Harry Potter-läsare till exempel röstar annorlunda än andra, utvecklar ett mer kritiskt tänkande. Att läsa öppnar korskopplingar i hjärnan som annars skulle förblivit stängda.

– Det enda positiva särskillnad som visats hos analfabeter är att de har bättre ansiktsigenkänning.

Hon skrattar. Vilket är skönt. Det är lätt att bli lite smått paralyserad av väldigt belästa människor, särskilt gravallvarliga. Men den som lyssnar på ”Spanarna” i radio vet att Jessika har år absurda tillvaro.

Men visst förändrar väl läsandet människor, gör något med oss, envisas jag. Har inte läsandet påverkat hennes världsbild och verklighetsuppfattning? Jessika ser tveksam ut.

– Jag visste en massa saker väldigt tidigt. Jag kunde berätta för mina kompisar om sex och annat intressant. Att läsa är ju att leva en massa liv man inte skulle få uppleva annars. Det är viktigt för empatin och kan ge en sorts erfarenhet.

– Men för mig handlar det inte om att lära sig saker, det är mer som att ha en enorm bekantskapskrets, att alltid ha vänner. Min största aha-upplevelse av läsandet är nog att alla vi människor är så lika. Det är samma gamla mänsklighet överallt.

Bokslukaråldern kom tidigt. Och gick aldrig över. Det började med sagor, fantasy, Ursula K. Le Guin, Sherlock Holmes, systrarna Brontë (”Jag älskade ’Wuthering Heigts’”).

Första vuxenboken var Günther Grass ”Blecktrumman”, då var hon inte ens i tonåren.
– Boken handlar ju om en dvärg, jag kände igen mig. Att vara barn kan vara just så. Bli avfärdad bara på grund av sin storlek. I dag när jag läser den handlar den förstås om nåt annat. Men identifikationen kommer ju lika mycket från läsaren som från boken.

Men familjen, barndomsfamiljen, har aldrig avfärdat henne. Det känns inte överraskande att hon växt upp i ett intellektuellt hem, föräldrarna var lärare och översättare (mamma bland annat av Harry Potter), alla läste mycket. Det fanns böcker hemma, diskussion, samtal.

– Jag har alltid varit en kaxig jävel. Växte upp i en miljö där jag räknades. Blev lyssnad på.

Hennes farmor Lena Gedin var en av landets första litterära agenter, farbror var förläggare, och systern blev det också. Mormor Anne-Marie Fries var god vän med Astrid Lindgren och sägs vara förebild till Madicken.

Trots allt intellektuellt påbrå gick Jessika inte ens ut gymnasiet. Kanske är det därför hon funkar så bra i tv tänker jag. Frånvaron av ett alltför akademiskt språk. Fjärmar sig inte, snobbar inte.

Det känns på något sätt bra att hon är självlärd, inte har skolats exakt i hur allt ska analyseras och uttryckas. Det är en konst att leda intressanta samtal utan att vi andra känner oss utanför.

– Jag sitter inte där för att glänsa utan jobbar för ”Babels” publik.
Det är jätteviktigt med samhällets och politikernas inställning till kultur och litteratur säger Jessika. Skolan, lärarna, biblioteken. Men det blir lätt ett glapp mellan ”fel och rätt kultur” som skapar avstånd.

– Tänk en skolbibliotekarie som verkligen ser de olika eleverna, som inte predikar rätt och fel, utan säger ”här har jag något till just dig”. Vilken insats det kan vara.

Jessika är ingen boksnobb, hon läste själv Allersromaner som ung. Den enda genre hon absolut inte står ut med är självhjälpsböcker.

– Jag förstår verkligen inte själva grejen, att vi ska kunna allt själva. Vad hände med idén om att hjälpa varandra?

Tiden går fort, nu ska Jessika hem och äta koreansk phô som Pål lagat. Eller om det var vietnamesisk? En mustig buljong med bland annat nudlar, örter och grönsaker. Själv ser jag fram mot en banan på bussen.

”Har du träffat Jessika Gedin?” säger min dotter förtjust när jag kommer hem. ”Jag älskar Jessika Gedin och ’Babel’! Och det var faktiskt hon som lärde mig knepet att sortera besticken redan i diskmaskinen, som avslutningstips i en poddintervju.”
Där ser man. Tack Jessika.

Av: Åsa Holmström Foto: Anneli Hildonen

Omsl 12-17.indd

NUVARANDE Jessika Gedin ”Jag har alltid varit en kaxig jävel”
NÄSTA Tonårsfrågan: ”Jag blev förälskad igen, men min dotter mår så dåligt”