Taras krönikör Maggan Hägglund försöker lätta på sin ryggsäck för att kunna fortsätta med lite lättare steg. Kanske är det dags att vi alla försöker tömma våra ryggsäckar lite grann, resonerar hon i sin krönika.

Taras krönikör Maggan Hägglund var Taras första chefredaktör. Hon bor i ett grönt radhus och är särbo med Anders.

De är så söta de små ryggsäckarna Kånken. Särskilt de för småbarn. Alldeles lagom stora för att ta med bra-ha-saker på utflykten.

En ryggsäck är en utmärkt uppfinning, man har händerna fria och sitt bagage där bak. Så kan man gå på upptäcktsfärd i världen.

Men det finns Kånken och så finns det Kånken. Livsryggsäckar som vi bär med oss och glömmer bort att de finns där. Vi bär på det vi bär och tänker inte mer på det.

Men så blixtrar det till. Det händer något som gör att vi stannar upp, lossar på ryggsäcken och börjar granska innehållet, vrider och vänder på det vi hittar och undrar ”varför i all sin dar går jag och bär på det här?”

Det hände mig för ett tag sedan. Jag drog på mig en rejäl förkylning och insåg att jag alltid har fått panik när kroppen signalerat ”sjuk” och velat pressa mig till att arbeta ändå. ”Men hur går det om jag inte kan arbeta och vara nyttig? Då går jag under”, muttrar en liten röst ur djupet av min ryggsäck.

Va? Vad var det där? Jag stannade upp och började rota igenom min Kånken.
Varifrån har jag fått den idén att det är farligt att inte orka?

Vi satt där på en sten vid lägerelden – Kånken och jag – och tog oss en funderare. Paniken hade inget med dagsläget att göra, det konstaterade vi bägge två. Att jag fick gå på sparlåga några dagar ställde inte till några bekymmer rent praktiskt. Men det väckte något tungt som jag burit på länge, länge.

Kan det vara arvet från pappa, den äldste styvsonen på gården, som kände att han aldrig riktigt dög, aldrig kunde uppfylla kraven. Att han aldrig var bra nog.

Hej pappa, jag lyfter ur den där stenen ur min ryggsäck nu. För både dig och mig. Jag tar med varsamma händer upp den ur Kånken. Den har legat där länge nog. Vi sitter här i skymningen, Kånken och jag, och skuggan av pappa som gav så mycket kärlek och av misstag även en och annan sten i arv.

Det är okej att bara vara lagom. Bara vara sig själv. Lagom och kantstött och lysande och rätt skruttig och alldeles mänsklig. Det är okej. Man behöver inte plocka poäng och bevisa något hela tiden.

Visst, det gäller att ligga i.

Men ibland behöver man ligga i soffan.

Och äntligen börja inse att det är medmänniskor runt mig. De allra, allra flesta. Inte arga motmänniskor med hårda blickar som tolkar allt till det värsta.

Du kanske har annat i din Kånken. Sådant du bär på utan att tänka på det. Och så kommer en situation när du faktiskt hör ett ilsket litet morrande där bakifrån eller ett litet envist pip.

Det är dags att göra en Kånken-koll. Stanna och ta av ryggsäcken, sitta stilla på en sten och rota lite grann. Vad i all sin dar är det där som du dragit runt på i alla tider? Har du trott att du aldrig kan bli älskad bara för den du är? Eller är det ett litet hårt paket av bitterhet som ligger där och doftar ättika?

Ta upp med mildhänderna. Se med ömhetsögonen. Du är vuxen nu. Du ska inte trilla på huvudet ner och drunkna i din Kånken. Du ska bara varsamt ta upp någon liten sten som signalerar att det är dags nu – dags att sluta bära runt på den. I stället lägger du din sten vackert i ett röse längs din livsväg, hakar på Kånken igen och fortsätter med lite lättare steg.

Ha en alldeles underbar vårvinter.

Av: Maggan Hägglund

NUVARANDE KRÖNIKA: Dags att tömma ryggsäcken och gå med lite lättare steg
NÄSTA ”Min adhd gör mig modig” – så är det att leva med adhd