Ninni Schulman – ”Jag kan känna mig som fejk”

Om Ninni Schulman varit ett par decimeter längre hade hon inte blivit lika framgångsrik. Känslan av utanförskap är hennes styrka som författare – även om hon fortfarande kan tvivla på att hon duger.

Ninni Schulman
Ålder: 46.
Familj: Barnen Signe, 16, och Sven, 14, (med exmaken Niklas Schulman), särbon Mikael Andersson och hans barn Anton, 10, Joel, 8, och Hilda, 6.
Bor: Blackeberg i västra Stockholm.
Gör: Författare.
Aktuell: Med spänningsromanen ”Bara du” (Forum). I podden Skriv en bestseller (eller annan bok) hjälper Ninni tillsammans med Caroline Eriksson dig att ta dig från idé till färdigt manus.


Ninni Schulmans fem kriminalromaner har gjort henne till Sveriges nya deckardrottning. Hagfors-serien har översatts till 14 språk och sålts i mer än 700 000 exemplar bara i Sverige.

I början av maj var det så dags för spänningsromanen ”Bara du” att snabbt klättra uppåt på försäljningslistorna. Liksom i deckarna rör sig den gastkramande intrigen om förhållandet mellan kärlek och kontroll, omtanke och tillitsbrist. Och precis som vanligt längtar huvudpersonerna efter trygghet och självklar tillhörighet. Det är med den sortens folk Ninni känner sig mest hemma.

Om Ninni hade varit 20 centimeter längre hade det inte blivit några böcker alls.
Länge betraktade hon sina korta ben och stela ryggrad som en renodlad förbannelse. Idag ser hon sina 144 centimeter som förutsättningen för författarskapet.

– Hela mitt liv hade varit annorlunda om jag hade varit normallång, säger hon. Jag hade varit mindre ambitiös i skolan, haft sämre betyg, gift mig tidigt, kanske jobbat på kontor i Lesjöfors och älskat att pyssla i hemmet. Fortfarande trivs jag bäst hemma, i grunden är jag en introvert person.

Av den sidan märks ingenting när hon tar emot i lägenheten i Stockholmsförorten Blackeberg. Blicken är stadig, handslaget fast och skrattet ligger nära allvaret.

– Det är underbart att människor tycker om det jag skriver och jag talar gärna om det jag gör, men jag är ingen dammsugarförsäljare, säger hon. Efter ett framträdande kan jag känna mig som en fejk, och det händer att jag åker hem och gråter. Kändisskapet stämmer inte med min självbild.

Sedan debuten 2010 har hon försörjt sig på sitt skrivande.

Drömmen om att bli författare väcktes tidigt. På lågstadiet hemma i Lersjöfors norr om Karlstad, när klassen fick rita och skriva berättelser lade alla, utom hon, sin energi på färggranna teckningar. Ninni skrev.

Hon var liten och söt, hade massa kompisar och verkade alltid lika glad.
Hur hon kände sig inuti var det ingen som visste.

Ninni föddes med skolios och det snedväxande skelettet hindrade lungornas utveckling. Risken var stor att hon efter några år skulle dö genom kvävning.

Hon hade svårt för att andas, orkade mest bara sitta stilla och älskade att lyssna på sagor, särskilt när mormor läste dem.

När hon var fyra, genomgick hon en komplicerad operation som räddade hennes liv. Under det halvår hennes ryggrad var fixerad med hjälp av en stålställning mellan huvud och höft var Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg hennes hem.

– Jag antar att separationsångesten som har plågat mig så mycket som vuxen, hör ihop med att jag lämnades så mycket ensam, fast jag var så liten, säger hon. Ett av mina första minnen är den kladdiga värmen när jag låg fjättrad i en gipsvagga, som en skalbagge på rygg.

När hon till sommaren innan hon fyllde fem, fick komma hem till mamma och pappa var hennes överkropp gipsad.

Lite senare blev hon dagbarn hos sin mormor.

– Mormor var inte som andra vuxna och hon har betytt väldigt mycket för mig. Hon tyckte lika mycket om sagor och berättelser som jag, hon lyssnade på P1 och var intresserad av samhällsdebatten, målade och läste romaner och tidningar, särskilt kultursidorna.

Det skrivna ordet blev Ninnis räddning i tonåren, då känslan av utanförskap växte sig bottendjup. Utåt sett var hon fortfarande glittrande glad men när kompisarna pratade mode och åkte till Karlstad för att shoppa i innebutikerna, var Ninni förpassad till barnavdelningarnas präktighet. Och när de pratade kärlek, sex och gulliga killar var hon ohjälpligt utanför.

– Det värsta straff jag kan tänka mig är att bli tonåring på nytt, säger Ninni. När jag såg mig själv i spegeln var min blick elak. Det fanns inget som var bra. Min tröst var att jag hela tiden läste och hittade författare som kände sig lika ensamma och udda som jag.
Själv skrev hon dikter, men dem fick ingen fick läsa, eftersom de avslöjade vilken värdelös människa som gömde sig under den glättade ytan.

Men journalist kunde hon bli. När hon efter gymnasiet gått en tvåårig journalistutbildning fick hon fast jobb på Värmlands folkblad, lokal-redaktionen i Hagfors.

– För mig var journalistyrket ultimat. Plötsligt var det en tillgång att stå utanför och iaktta. Journalistblocket var som ett skydd, jag var med, men ändå inte.

Som reporter i en glesbygd skrev hon om allt från bortsprungna kattungar och vikande elevunderlag, till gripande människoöden och smutsiga mordfall. Hon triggades av prestationskraven och missade aldrig en lämning.

– För att kompensera mina brister var jag extra ambitiös, extra snäll, extra trevlig, extra glad … Fattar inte hur jag orkade! Fast jag spelade inte att jag var glad, det var jag – också. Problemet var att jag inte vågade visa mina andra sidor.

Lite av mörkret vågade hon visa för Niklas. Familjen Schulman, med sönerna Calle, Alex och Niklas hade sommarställe några mil från Hagfors där Ninni både bodde och arbetade.

Niklas var 21 och hon 23 när de blev förälskade. I varandras ögon var de fulländade.

Snart var de ett stabilt par.

Tillsammans med släkten Schulman var Ninni ovanligt lite ovanlig.
Niklas mamma Lisette, var bara en decimeter längre än hon och alla i familjen skrev, både skönlitterärt och journalistiskt.

– I kretsarna där jag umgicks hade jag med mina kulturella intressen alltid varit lite speciell, här passade de perfekt, säger Ninni. Men eftersom jag samtidigt gjorde en klassresa, var jag udda i alla fall. Så blir det alltid, jag känner mig inte riktigt hemma någonstans, mer än här i min lägenhet.

Niklas och Ninni gifte sig 1997 och flyttade till Stockholm året därpå.

Dottern Signe föddes 2002 och sonen Sven två år senare.

Niklas arbetade som datakonsult, Ninni på Expressen.

För första gången i livet kunde Ninni vila i att vara del av ett självklart vi. Som för vilken småbarnsfamilj som helst upptogs vardagen av lämningar, hämtningar, veckostädning, fredagsmys, semesterplanering …

– Men varje gång jag hämtade på dagis fick jag stålsätta mig. Alltid kom det fram någon unge och skulle jämföra sin längd med min. Hur lång är du? Hur gammal? Jag är längre! Titta vad kort! För att inte få panikångest går jag fortfarande omvägar för att slippa barn i grupp.

Författardrömmen var lika intensiv som någonsin, även om den var satt på vänt.

Men så en kväll när hon i lugn och ro satt och stickade såg hon öppningsscenen till sin första bok ”Flickan med snö i håret” framför sig. Sedan var det bara att börja skriva om den nyskilda Magdalena Hansson som återvänder till sin barndomsbygd och börjar arbeta som reporter på lokaltidningen.

Det ofärdiga manuset skickade hon till bokförlaget Forum, som omedelbart erbjöd kontrakt.

– När jag fick beskedet kändes det lika osannolikt som om jag hade vunnit tio miljoner på lotto. Jag får fortfarande gåshud när jag tänker på det!

När Ninni under skrivprocessen mejslade fram lokalredaktören Magdalena Hanssons karaktär hade hon stor nytta av sina egna erfarenheter. Men till skillnad från sin huvudperson var hon fortfarande gift.

Äktenskapet krackelerade 2011, strax efter det att boken kommit ut.

– Vi hade suttit stilla i båten alldeles för länge och låtsats att allt var bra. Det var jag som först började prata om skilsmässa, men det var han som tog steget. Allt det gamla om att vara ensam och udda vällde fram och jag tyckte på allvar att det hade varit bäst för alla om jag inte alls hade funnits.

Den första tiden efter separationen hjälpte det inte att Ninni på ett intellektuellt plan förstod att hennes förtvivlan inte handlade så mycket om den aktuella situationen, som om urskräcken att inte få vara med.

– Första helgen i den egna lägenheten, ringde barnen och gav rapport: ”Hej mamma, nu är vi hos pappa och hans nya tjej är här. Vi ska äta tacos.” Det gjorde ont, men när jag frågade mig om jag ville vara där i stället för den nya, så blev svaret NEJ.

Ninni hade tagit sig upp ur avgrunden. Hon hade kontrakt på flera böcker, behövde inte oroa sig för ekonomin. För första gången i vuxenlivet kände hon sig fri och stark – och värdefull.

Det är ett bra utgångsläge för den som vågar ge sig ut på nätet för att leta efter kärleken.

Ninni och Mikael träffades för snart tre år sedan. Ninni var kär – och rädd.

Den första segern över rädslan vann hon när de skildes åt efter en träff när de nyss hade blivit ett par och Mikael sade: ”Vi hörs!”

– Jag visste att jag överreagerade, men sade ända att jag var tvungen att få veta när vi skulle ses, för att inte må dåligt. Mikael förstod och fanns kvar. Det är otroligt mycket lättare att träffas i mogen ålder. Man vet vem man är och vad man behöver och vågar uttrycka det.

Tids nog planerar Ninni och Mikael att flytta ihop med sina sammanlagt fem barn mellan 6 och 16 år. Det är ingen brådska, det viktiga är att vårda relationen.

Med Mikael kan Ninni vara hela sig själv, ibland glad, ibland ledsen, ibland full av energi, ibland liten och skör, ofta lite både och.

– Jag har det väldigt bra, säger hon. Fast förut trodde jag att jag skulle bli coolare och få finnas i min egen rätt när jag blev författare. Men så är det inte. Jag avundas dem som tycker att de duger som de är, jag tror fortfarande att jag måste prestera för att göra mig förtjänt av uppskattning. Det är slitsamt. Och roligt också. Jag ska precis börja med den sjätte delen av Hagfors-serien. Jag längtar efter att få träffa Magdalena och de andra igen.

Av: Maria Leijonhielm Foto: Peter Knutson

NUVARANDE Ninni Schulman – ”Jag kan känna mig som fejk”
NÄSTA 3 steg till att prestera i glädje – gör mindre nå längre