Taras krönikör Maggan Hägglund skriver om hur viktigt det är låta allt ha sin tid medan livet sakta sipprar fram.

Taras krönikör Maggan Hägglund var Taras första chefredaktör. Hon bor i ett grönt radhus och är särbo med Anders. Foto: Stefan Tell.

Det var bara en replik i en tv-serie. En äldre kvinna möter en ung änka som är mitt i sin ohyggliga sorg. Och den äldre säger: ”Så småningom kommer livet börja sippra in igen, och då ska du låta det göra det…”

Det lät så klokt och fint. Sorgen finns där men stilla börjar livet sippra in. Det kommer inte med trummor och trumpeter, det förvandlar inte allt i ett slag, slår inte på strålkastare som skingrar mörkret.

Men det sipprar fram stilla som en rännil av friskt vatten. Som möter törstiga livsrötter och får nytt liv att spira där vi trodde att allt för förött och förbi.

Det är så starkt livet. Men det gäller att inte missa den där sipprande lilla rännilen av liv.

Vi har ofta så hög ljudvolym i våra liv. Det hojtas och skrålas och information och händelser bara väller över oss. Jag kan märka att jag lätt dras med i ett behov av ständigt stimulans.

Och visst är det kul. Intressanta möten, fantastisk musik, roliga kvällar med vänner, böcker som föder nya tankar, teveserier som förflyttar mig till nya världar, nya idéer, nytt, nytt, nytt.

Men jag upptäcker ibland att jag har vant mig vid att ständigt få nya intryck. Jag har skruvat upp ljudvolymen så jag inte hör mig själv.

Och då är det dags att lugna ner mig. Dämpa mig, stoppa inflödet och ge mig tid att tänka långa tankar, flanera genom mitt inre landskap och upptäcka livet som sipprar in helt anspråkslöst.

Jag hörde ett citat av den norske skådespelaren Henrik Mestad som talade om att han måste ta pauser ibland för att kunna höra ”sin privata klang”. Det är väl fint. Vi måste ibland sänka ljud­nivån, ta pauser och lyssna in vår privata klang.

Jag har blivit bättre på det med åren, det är som att ständigt gå in till min hemmahamn och tanka kraft och styrsel. Lyssna på nyanserna och på vad jag själv innerst inne vill. Om och om igen måste jag dra mig inåt, lyssna så att jag hör den där klangen som är min alldeles egna och ta ut min riktning i livet igen och igen.

För jag har så lätt att annars fastna i mina standardlösningar. Jag gillar när det är som vanligt. Det är trösterikt och tryggt. Men det fun­gerar inte alltid. Om och om igen övar jag på läxan att ta livet på volley.

Att vara flexibel kan också vara bra. Att man inte behöver göra allt på samma sätt som alltid. I somras, när en cancerbehandling satte ner mina krafter fick jag träna på att inte alltid vara den som orkar och fixar allt. Det var ovant och nyttigt. Att be om hjälp. Att ta de där dagarna när jag bara ­orkade promenera väldigt långsamt och bara ­acceptera att nu är det så här.

Och aldrig har jag följt en sommar – genom första grönskan, genom högsommar och in i hösten – så i ­detalj, som den här sommaren när jag inte orkade flänga runt på mitt vanliga sätt.

Men jag märkte hur otålig jag blev. Irriterad försökte jag jaga på kroppen och själen, innan jag insåg att nu hade de annat att syssla med – nämligen att läka mig tillbaka till livet.

När den polletten trillade ner backade jag och insåg att allt har sin tid. Att vara duktig och fixa har sin tid. Att leva i ett lugnt tempo och låta livet ha sin gång har sin tid. Och lyckliga är vi om vi får växla mellan dessa. ­Och låta livet sippra fram.

Av: Maggan Hägglund Foto: Unsplash.com

NUVARANDE KRÖNIKA: ”Och så sipprar livet in …”
NÄSTA Hitta dina superkrafter – så förändrar du riktningen i ditt liv