Nej, nya relationer blir inte bättre för att man blir äldre och mer erfaren. De blir bättre för att man hittar sig själv och egentligen inte behöver någon annan. Så var det i alla fall för författaren Denise Rudberg, som njuter av att vara nära sin nya man – bara för att hon vill.

Denise Rudberg
Ålder: 45.
Familj: Sambon Henrik, 46 barnen Calle, 16 och Loppsan, 14 samt bonusbarnen Hubert, 14 och Adrian, 11.
Bor: Östermalm, Stockholm.
Gör: Författare.
Aktuell: Bokserien om Marianne Jidhoff samt podden ”Första glaset med Bley & Rudberg.”


Rutinmänniskor.

Det hade aldrig tidigare hänt, men plötsligt sågs de på samma kafé varje morgon i över ett år. Fast de hälsade inte. Nej, de undvek till och med att se varandra i ögonen. För de hade bilden av den andra klar för sig.

Denise Rudberg och exfrun till Henrik på fiket hade nämligen gått ut genom dörren samma vecka, och skilsmässorna hade slagit ner som en bomb bland de gemensamma vännerna.

Denises exman och Henrik hade dessutom sökt sig till varandra för samtal och förståelse. Så Henrik tyckte att den där kvinnan ska hållas kort. Och Denise tyckte att han kunde gå där och vara sur, arg och bitter bäst han ville.

Så höll de på.

I ett helt år.

– Sedan tänkte jag att jag kanske borde hälsa ändå, eftersom vi har gemensamma vänner. Och då blev jag förvånad över att han inte alls var den person jag bestämt mig för att han skulle vara. Vi hade extremt mycket att prata om, och liknande värderingar kring barnen.

Så när Henrik några dagar senare frågade Denise om hon kände till någon duktig inredare, mejlade hon honom ett namn. Och det blev startskottet på fem veckors lång, öppenhjärtig och uttömmande mejlkonversation. Nästan som brevkorrespondensen i en Jane Austen-roman.

– Jag var helt utmattad och kunde inte skriva en rad på mina böcker, för det kändes som allt jag skriver till denna man, vartenda ord, måste vägas på guldvåg innan det skickas iväg. Samtidigt sågs vi inte en enda gång på kaféet. Märkligt va?

Efter veckor av mejlande bestämde de sig för att ses över en middag.

– Jag var 41 år, hade fött två barn, varit gift och socialt trygg, men inför den här middagen var jag så nervös att jag höll på att kräkas. Som tur var sade Henrik när vi möttes att hans pappa rekommenderar att man alltid tar en grogg före middagen. Jag hade knappt druckit starksprit på tio år, men då kände jag ”bring it on”, säger Denise och skrattar.

Ja, vill man ha en hudlöst nära relation krävs det att man själv öppnar sig och släpper in. Och att våga göra det kräver mod, för risken är ju att man blir sårad. När Denise var yngre hade hon inte riktigt det modet.

Hennes uppväxt var minst sagt turbulent, med en trygg och varm pappa i ena ringhörnan, och en styvfar som utsatte henne för psykisk misshandel och en mamma som tillät det pågå, i den andra.

– När jag var yngre hade jag stor integritet och ville inte riktigt släppa in folk. Ja, jag kunde verka som den snälla pålitliga tjejen, men var i tanken nästan alltid på väg. Jag ville nog ha en relation, men hittade inte rätt, så jag hade alltid kvar min lägenhet som en nödutgång. Till och med när jag skulle gifta mig med en man i New York vägrade jag sälja den. Inte ens när jag och mitt ex blev med barn var det givet för mig att flytta ihop. Jag förstod det inte då, men när jag nu ser mönstret inser jag ju att det handlade om mitt behov av att skydda mig själv.

Varför vågade du den här gången?
– Dels för att Henrik var så radikalt annorlunda än mina tidigare partners och att jag på ett plan kände att det här är han. Dels för att jag hade så många byggstenar på plats i livet. Jag var ekonomiskt trygg och hade en egen lägenhet, jag var trygg i min mammaroll och hade en bra relation till min exman. Och all skit från min barndom var utredd, terapin var betald och klar. Det vill säga, jag behövde inget från Henrik, jag valde att vara med honom av det enkla skälet att jag själv ville. Hade jag befunnit mig i någon slags behovs- eller beroendeställning – känslomässigt eller ekonomiskt – hade det blivit en obalans mellan oss. Då hade jag riskerat mer genom att blotta mig helt.

Men vad händer när man till slut vågar?
– Det är som att nollställa sig själv och hela sitt känsloregister. Man kommer nära på ett sätt jag inte tidigare upplevt.

Det här var fem år sedan. Nu är de ett ”vi” och bor tillsammans. De hade turen att redan ha samma umgänge, och de älskar att träna tillsammans eller bara sträckkolla på teveserier. Och Denise säger att hon inte trott att hon skulle känna den här typen av lycka och lugn i en kärleksrelation.
– Vi vet att vi är skräddarsydda för att åldras ihop, för det finns en så grundläggande harmoni mellan oss.

Ja, det är lätt att tro att ens relationer handlar om att hitta rätt partner. Men i verkligheten handlar det minst lika mycket om att hitta sig själv – för att veta vem man passar ihop med och hur man själv ska agera för att värna relationen – vilket är en av anledningarna till att betydligt fler verkar hitta den där mys-trivs-relationen efter 40.

– För 15 år sedan hade vi nog inte blivit ihop, för han är inte den jag trodde att jag behövde. Då hade jag instinktivt sökt mig till en bråkigare, bullrigare sort, medan Henrik är mer försiktig och avvaktande.

Hon säger att hon märkt hur man i en god relation förändras av egen vilja. I sitt tidigare äktenskap kunde hon vara bitter och missunnsam, i en slags kamp om min tid kontra din tid (en klassiker i småbarnsåren). Idag är hon fogligare. Ja, hon använder det ordet, med tillägget ”fast jag undrar om Henrik håller med, ha ha.”

– Jag unnar verkligen Henrik allt som är bra. Visst kan jag bli irriterad på honom, men på ett annat sätt. Min exman var den som fick mig att våga bråka, men han är väldigt italiensk. Så hos oss var det stora ord och högt i tak. Jag minns hur jag till och med kastade spagetti i ryggen på honom en gång. Men att det är högt i tak innebär inte att konflikter reds ut.

Första gången Denise var sådär jättearg på Henrik insåg hon efter en stunds explosion att han ryggat tillbaka som i chock.

– Då tänkte jag ”vänta, det här är inte vi”. Ilska är inte enda sättet att lösa en konflikt. Visst kan jag ibland tycka att Henrik resonerar fel, men nu har jag lärt mig att jag inte behöver gå upp i känslan för att reda ut problem, vilket är skönare.

Även det ger utrymme för en annan ton. Hon berättar om en av dottern Loppsans kompisar som gått hem och sagt till sina föräldrar att ”varför kan ni inte låta som Denise och Henrik?”

– Vi har en kärleksfull gnabbighet, en ”retsticke-relation”, vilket jag älskar. För den typen av ton vågar man inte ha i en kontrollerande och svartsjuk relation. Där går man snarare runt som på äggskal och känner av läget för att inte irritera, vilket i förlängningen gör en urlakad och utmattad. Jag har befunnit mig där två gånger, och då var jag tvungen att hämta kraft från jobb och vänner, men relationen ska ju vara en källa till energi.

(Läs hela artikeln i Tara nummer 7/2018) 


Denise Rudbergs relationstankar:

Sjung långsamhetens lov

Det är lätt att kasta sig in i en ny relation och bygga upp en massa saker som garanterar ”vi:et”. Men vill du bygga något stabilt, öppet och ärligt är det bättre att inte hoppa direkt in i ”Familjeliv AB”, utan riktigt njuta av och lära känna varandra på djupet.

Turligt nog är uthållighet 40+ – kvinnans nya skill. Kolla bara på alla över 45 som springer maraton och åker Vasaloppet. Våga ha uthållighet i kärlek också. För att älska är inte att behöva, utan att föredra.

Sann kärlek kräver inte, den erbjuder.

Sann kärlek handlar inte om att kontrollera eller kräva, utan om frihet och tillit. Det är därför man måste akta sig för offermentalitet och förebråelser. På den här punkten har vi varit helt eniga.

Vi är båda allergiska mot kravställningar, även krav på positiv feedback som ”du säger aldrig att jag är snygg eller att du älskar mig.” Det dödar ju lusten. Har man ett problem är det intressantare att söka förklaringen till varför det är som det är. Att analysera läget är betydligt bättre än att skuldbelägga.

En fantastisk relation betyder inte att man inte har problem, utan att man vet hur man löser dem.

Ibland begår vi misstaget att tro att ”perfekta par” är problemfria, att de inte grälar. Men jag tror istället att det handlar om att veta hur man löser sina problem.

Vi är väldigt prestigelösa mot varandra och försöker att inte hamna i en konkurrensrelation, utan vill unna varandra bra saker. Visst kan jag bli arg på Henrik och tycka att han resonerar helt jädra fel, men många av de bollar som jag tidigare gått igång på släpper jag idag. Jag kanske inte kan lösa problemet, eller så är frågan inte så avgörande. Och riktiga konfliktfrågor pratar vi om, snarare än agerar ut på.

Av: Linda Newnham Foto: Maria Östlin Hår & makeup: Anna Frid 

NUVARANDE Denise Rudberg – 3 tankar om relationer
NÄSTA Grattis på mors dag – tevemammorna tolkar tiden