20 år sedan Diana gick bort – Maggan Hägglund minns folkets prinsessa

Du skulle ha varit 56 år, snyggt gråhårig, aktiv i världsfrågorna, en stilikon 40+ och världens bästa farmor som med skrattande ögon busar med prins George och prinsessan Charlotte. I stället dog du 31 augusti 1997 efter en krasch i en biltunnel i Paris. Men du är inte glömd.

Det har gått 20 år sedan kraschen den tidiga morgonen i en tunnel i Paris. Du var bara 36 år och hade börjat få ordning på ditt liv och läka dina sår.

Det var inte meningen att det skulle sluta så, med ett bilvrak och en krasch. Med en kista där du låg i en svart, långärmad klänning designad av Catherine Walker. Ja, hon som du tyckte så mycket om. Både för att hon förstod hur du ville se ut och för att hon aldrig pratade vidare och svek dina förtroenden.

På ditt bröst låg rosenkransen, det vackra bönehalsbandet, som du fått av Moder Teresa. Hon som sedan kom att dö bara några dagar efter dig den där sensommaren 1997.

Lite lika var ni, Teresa och du. Fast du hade snyggare kläder. Men ni hade det där leendet och hjärtat, det där hjärtat.

Det var ju inte meningen att du skulle ligga där kall och stel i kistan, du den mest levande av mammor. Så många grät när de såg din kista, den vita kransen och så det textade kortet MAMMA med lite vingliga bokstäver från Lill-Harry.

Det var makabert, märkligt och så man kunde gråta (och halva världen gjorde det). Där gick dina älskade söner, de du slösat all kärlek på, de två för vars skull du hade försökt skapa ett riktigt liv. Inte ett palatsliv, utan ett riktigt liv.

De fick gå med dig på Mc Donald´s, de fick lära sig betala med riktiga pengar med farmor på, de fick följa med dig till härbärgen för hemlösa och möta aidssjuka som många vid den tiden knappast vågade ta i hand.

Nu gick de där. William, blyg och mycket privat redan då, 15 år, och busungen Harry, snart 13. Tysta, med torra ögon gick de bakom din kista genom Londons gator.

De har först nu, tjugo år senare, kunnat berätta om hur det var. Att gå bakom kistan där du vilade, omgivna av hundratusentals människor som skrek och grät och svimmade.

– Det var det svåraste jag någonsin gjort, har William stilla berättat. Om andra mister någon de älskat så kan de dölja det, hålla det för sig själva. Men alla visste om vad som hänt.

Storögda och förundrade hade de sett bergen av blommor som lagts för att hedra dig. Känt den lite kvalmiga doften av vissnande blommor och undrat vad alla dessa människor hade med dig, deras mamma att göra.

Nästan som om deras sorg blev stulen.

Vad skulle de säga?

De sa ingenting. De låste om sig, vägrade längta efter dig som fattades dem alldeles fruktansvärt.

– Det hade ju inte hjälpt, mamma hade inte kommit tillbaka, sa Lill-Harry.

Av: Maggan Hägglund Foto: IBL

Omslag 10-17.indd

Detta är en del av en längre artikel i Tara nummer 10/2017. Läs hela artikeln i tidningen.